Författare: admin

Den 20 november är det andra upplagan av International Poetry Film Festival i Köpenhamn. Vi som medverkade i nyligen utkomna antologin Benen minns skogen magen alla fullmånar har läst in videoversioner av våra dikter som sedan, helt eller delvis, ska klippas in i/mixas ihop med kortfilmerna som låg till grund för dikterna, och som visas på Husets Biograf på Nörrebro med start klockan 18.00. Om det är något jag finner värre än att höra mig själv läsa poesi, så är det att höra och samtidigt se mig själv läsa poesi. Helt jävla logiskt att jag sa ja till detta med andra ord. Det blev nog inte bättre av att jag hade influensa vid tillfället för inläsningen. Nåväl, jag är övertygad om att Dominic Williams som mixar ihop materialet kommer att göra ett kanonjobb. Det ska bli väldigt spännande att ta del av slutresultatet. Festivalen arrangeras av Poetic Phonotheque på vars hemsida du även hittar programmet. I samarbete med Husets Biograf i Köpenhamnn och Kultivera i Tranås.

Under 50 dagar i rad, vid samma klockslag, satte jag mig i somras med penna och papper på måfå i området där jag bor. Resultatet blev lika många dikt-snapshots från ett mångfasetterat kvarter där taken är gröna, de gemensamma odlingslådorna många och arbetslösheten ligger över 50%. Augustenborg kvart över fyra är ett samarbete med fotografen Karl Larsson Wallén, som bland mycket annat driver projektet PUUT – Publicering och Utlåning: ”ett konstverk uppbyggt i form av ett portabelt bibliotek med utgångspunkt från egenproducerade artists books”. Eftersom publikationerna i PUUT är handgjorda minimalistiska mästerverk innebar det extremt tajta ramar när det kom till antal och längd på textraderna. Alla dikter i Augustenborg kvart över fyra är därför begränsade till sju rader. Nästa steg i processen är att Karl så småningom ska komplettera dikterna med sitt fotografiska handlag och finurliga blick, innan det blir färdig PUUT av det hela. Jag ser fram emot slutresultatet med spänning. Under tiden kan jag bjussa på en av dikterna:

[20220730]

en gammal man i röd fez
står bakom falafelkiosken
och mekar med sin moped
hylsnyckeln blänker i solen
och med ett lätt handgrepp
vrider han hela kvarteret
hundraåtti grader medurs

Under kulturfestivalen Tranås at the Fringe i somras medverkade jag bland annat i workshopen ”Ekfrastisk Film” som hölls av den eminente litterära mångsysslaren Peter Nyberg. Vi var sju författare som närvarade och på kort tid fick skriva fritt utifrån tre experimentella kortfilmer. Jag gillar verkligen det sättet att skriva, att ha något konkret att associera till, kommentera och kommunicera med. Det är en tacksam igångsättare, och inte sällan blir resultatet av det direkta och spontana bättre än en kan tro. Nu har dessa texter sammanställts i antologin Benen minns skogen magen alla fullmånar utgiven av Litteraturcentrum KVU. Innan publiceringen fick vi möjlighet att tvätta och redigera våra snabbt nedtecknade texter. Det är en riktigt fin liten historia Peter Nyberg har formgivit. Är du intresserad av att köpa ett exemplar går det att göra via Litteraturcentrum, bara 60 kronor + frakt. Eller kontakta mig för köp hand-till-hand.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag nu ansökt om arbetsstipendium från Författarfonden. På något sätt känns det som att oddsen blir sämre för varje gång, även om det hävdas motsatsen. Vi är många som vill ha en del av kakan. Jag är för gammal. Jag har ett fast brödkneg. Jag har inte varit tillräckligt produktiv och utåtriktad. Skulle det hänt så skulle det hänt för länge sedan. När en var ung och nybakat skrivarkursgeni. Tänker mitt pessimistiska jag. Men så länge det där avslaget inte har anlänt så lämnar jag en ändå liten lucka av hopp öppen (Give me all your money, you bastards!)

Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att det är i just skrivandet som jag hittar någon slags substans i min identitet. Fan, jag har till och med sakta börjat acceptera att jag trots allt är ganska bra på det jag gör. Under de senaste åren har det också blivit allt tydligare att kroppsarbete på heltid är förödande för mitt mående, såväl fysiskt som psykiskt (det gäller sannolikt oss alla). Det är fan inte värt det. Därför har jag sökt om tjänstledigt på 20% från och med mitten av september. Det kommer att bli kännbart ekonomiskt, och just därför håller jag tummarna extra hårt för ansökan till Författarfonden. Men det frigör en dag i veckan som jag kan vika helt och hållet åt litteratur på ett eller annat sätt. Det är inte mycket, men det är något, och jag ser fram emot det med spänning. Jag hoppas att det kan ge mer struktur och fokus åt skrivandet, att liggande projekt kan få ett (snabbare) avslut. Kanske blir jag också en något mer harmonisk person på kuppen. Håller tummarna för det också.

Aleisa Ribalta Guzmán är en poet och översättare bosatt i Helsingborg, och även redaktör för nättidskriften La Libélula Vaga. Hon har till min stora glädje valt att översätta en av mina senaste dikter (hålet efter din kindtand) till spanska: el agujero detrás de tu muela

Det är verkligen något speciellt att se sin egen text lyftas fram på ett annat språk, och jag kan förundras över att det under de där vackra lagren av spanska finns något som jag faktiskt har skrivit. Att jag själv knappt kan ett ord spanska ger det hela ytterligare en dimension, som något smått mystiskt, hemlighetsfullt. Jag förstår, men jag förstår inte. Jag är delaktig i de där orden, men är ändå en total främling bland dem. Det känns hur häftigt som helst. Tusen tack Aleisa.

Det blev fyra intensiva dagar på Tranås at the Fringe för min del, där jag bevistade närmare 20 programpunkter. Alldeles för många för att redogöra för här. Det är förstås helt fantastiskt att ta del av så mycket poesi, högt som lågt, men jag måste nog säga att jag fann samtalen och författarnas/konstnärernas presentationer allra mest intressant. Som Mats Granberg och Jonas Ellerströms samtal om stencilförlaget Metamorfos, Peter Nybergs presentation av mjuka regler för skapande, eller Magnus Grehn och Mats Granbergs samtal kring nyligen bortgångne poeten Kristian Lundberg.

Mina egna insatser inleddes med att oförberedd kastas rakt in i hetluften när jag på torsdagen ombads läsa den svenska översättningen av en av Daniel Malpicas dikter under hans presentation av sitt konstnärskap. Det fanns ingen tid att lära sig texten, så det var ju bara att läsa innantill och försöka att inte snubbla på orden. Det gick nog hyfsat ändå. Kontrasten var också härligt påtaglig mellan min lågmälda småländska och Malpicas snudd på furiösa och kraftfulla spanska.

Fredagkvällens nationella poesiscen på restaurang Babar presenterades av poeten, litteraturkritikern och punkgitarristen Christer Boberg. Utöver jag själv uppträdde också eminenta Jenny Luks, Johan Holmlund, Beatriz Quevedo de Hansen, Carl-Johan Bachofner, Stefan Albrektsson, Ulrika Revenäs Strollo och legendaren Lasse Söderberg. Jag läste åtta dikter ur mitt nya manus. Av reaktioner och kommentarer efteråt verkar jag inte ha gjort bort mig, tvärtom. Tack för peppen alla ni fina och generösa. Själv vet jag inte riktigt, var så nervös att jag nog drabbades av en smärre blackout. Det blev också tydligt hur mycket högläsningen kan göra för textförståelsen. Så var fallet med t.ex. Jenny Luks, som jag läst innan, och vars texter plötsligt öppnade upp sig när jag fick höra dem lästa av författaren själv. Det är en häftig känsla.

Under den avslutande festivalpunkten, lördagens pilsnerpoesi på restaurang Ban Thai, läste jag en dikt om rotfyllning och en om dålig andedräkt. Klassiska lyriska teman. Det gick också bra. Vi var nära 30 stycken som läste denna kväll, men hur sjukt det än kan låta tror jag ändå inte att det är rekord för antal deltagare i pilsnerpoesin under Fringen. Personliga favoriter under kvällen; Peter Nyberg tillsammans med sidekick Ping som läste på kinesiska, residenspoet Stephen ”The Shredder” Treharne från Wales, och inte minst Karl Larsson Walléns framförande av ”Franska moln” som efter cirka trehundra upprepningar av titelfrasen fick avbrytas av MC Dominic Williams…

Så här med några dygns distans ska jag erkänna att jag är jävligt stolt över att ha genomfört dessa uppläsningar. Och att jag dessutom gjorde det spik nykter. Trots att den sociala biten av festivalen – pubar, krogar, efterfester – blir snudd på ohanterlig för mig, så knöts ändå lite kontakter, som i sin tur födde tankar och idéer om samarbeten. Och det är ju en av grundtankarna med Fringen, att erbjuda en arena för möten och korsbefruktningar. Tusen tack för det Colm, Dominic, Frank, Magnus, Frida och alla alla alla andra hjältar där uppe i norra Småland.

Trots att mitt lönearbete gör mig till en tröttkörd och hålögd människa, har jag ändå det senaste året lyckats bibehålla en slags rutin med att skriva en timme varje morgon innan jobbet. Ett manus som kretsar kring tänder på ett eller annat sätt. Och vanmakt. Och beroende. Och tänder. Många tidiga mornar, och helt plötsligt lägger jag handen på de sista texterna till en ny diktsamling – Bam! Det känns konstigt. Både salt och sötma. När jag skriver så skriver jag bara liksom, men när det ska lämna tryggheten på hårddisken infinner sig ett bråddjup av tvivel på varenda ord. Nå, redan den 8 juli får jag tillfälle att testa några av dikterna, när jag läser jag på den nationella poesiscenen på Tranås at the Fringe. Det blir också andra gången i mitt liv som jag läser poesi från scen nykter (inshalla). Jag kan inte ens börja förklara hur jävla nervöst och fruktansvärt det kommer att kännas. Jag placerar handen på den glödheta plattan gång på gång, tänker att endera dagen kommer jag inte att bränna mig. Själva definitionen av galenskap.

 

hålet efter din kindtand

hålet efter din kindtand
rymmer en ärta, en tungspets
eller en smärre arbetsmarknadskonflikt

ett ytterst begränsat utrymme
för hunger, kärlek och lågintensiva krig

hålet efter din kindtand
är den tomma stolen
när du inte dyker upp på fackmötet
den här gången heller

hålet efter din kindtand
är en övergiven parkeringsficka
längs E22:an sent om natten
en plats där sjörapportens alla fyrar
samlas för att sakta slockna

Internationella kulturfestivalen Tranås at the Fringe 2021 har just gått av stapeln. I år förlagd i andra halvan av oktober. Jag var inbjuden att delta, och spenderade tre dagar med att ”teckna hellre än bra” vid ett bord i Kultiveras lokaler och på Restaurang Ban Thai där olika event hölls. I teckningsväg blev det en del trams och kladd, men även några skisser som eventuellt får äran att tuschas vad det lider.

Naturligtvis fick jag även mig en massa poesi, konst och samtal till livs dessa dagar. Stack ut tycker jag att poeten Jesper Lundby gjorde, med scennärvaro och slagkraftig poesi. Fristadsförfattaren Ali Thareb likaså, och inte minst Milica Denkovics fantastiska utställning ”The shapes of the books” på Eriksbergs museum (pågår till 22 november).

Onsdagen var dock höjdpunkten; en enda lång excess på tema punk. Arne Wickander presenterade, och läste stycken ur, sin senaste bok Den tionde punkaren. Jonas Ellerström samtalade om punkscenen då och nu med Magnus Grehn, och Peter Andersson höll ett lysande föredrag om svensk råpunk. På kvällen var det livemusik på Plan B, med poeten Joakim Becker & Bandet, med poesipunkbandet Unbearable Error, och inte minst en unik spelning med Tranås hardcore-stoltheter 16 blåsare utan hjärna, som gjorde sin första spelning på 17 år!

Allt som allt en supertrevlig vistelse. Som det alltid är på Fringen. Kvar lämnade jag en mapp med de skisser jag kläckte ur mig, och vem vet, kanske jag får chansen att fylla på den nästa år.

Stoppbiljett. Avstigning Tranås. Fritiof Nilsson Piratens tid i Tranås 1921-1931. Det är titeln utgiven av Kultivera produktion & Magnus Grehn förlag. 250 sidor fakta, nörderier, anekdoter, bilder, skrönor, analyser med mera om och kring Piratens havanden och görande i Tranås under ett decennium. En härlig kompott där jag har äran ett bidra med en handfull tuschteckningar av platser relaterade till Piratens tid i staden.

Beställ ditt exemplar från Litteraturcentrum!

Hösten har varit ett helvete. Så var det sagt. Allt kreativt har värkts fram, tvingats fram, krampats fram. Men vem har sagt att det ska vara lätt hela tiden. Med antabus i systemet och synapser i fullt kaos har jag trots allt sluggat ur mig lite av varje.

Sex av sju illustrationer till boken om Piraten är klara. Ett mycket pepp och utmanande uppdrag som inkluderat mängder av svordomar och en handfull avverkade suddgummin. Boken utkommer någon gång till våren.

Jag har även gjort två tuschillustrationer av ikoniska malmöbyggnader till Galleri Bajs, vilka i nuläget genererat +1200 kronor till Skånes stadsmissions arbete med hemlösa.

Mellan varven har jag också sakta och sansat bekantat mig med min tatueringsutrustning. Det är ett långsiktigt projekt att lära mig tatuera hyggligt bra, och tid lär behövas, det är fan inte enkelt.

 

I någon liten jävla skarv mellan allting annat händer det att jag öppnar ett prosamanus med arbetsnamnet ”10 rum”. Det händer också att jag öppnar ett poesimanus med arbetsnamnet ”Samtal med mina tänder”. När de väl är öppnade stirrar jag tomt på dem, och stänger sen ner skiten igen. Det får bli något att bråka med 2021.

De senaste fyra åren har jag varje år på olika sätt deltagit vid Tranås At The Fringe. Som författare i residens, som inbäddad journalist/marknadsförare, som inbjuden poet vid uppläsningar, med utställningar – och som allmän slashas i kulisserna. Fringen 2020 blir jag dock hemma av personliga skäl, men slås ändå redan innan festivalstart av den inkluderande attityd som är dess signum.

På litteraturcentrum.nu publicerades nyligen en intervju som Frank Bergsten gjorde med mig i somras, och jag får anledning att känna mig lite märkvärdig. Och det är ju alltid skönt när en är lite nere och ur gängorna. Inte nog med detta. Det visar sig också att poeten Aleisa Ribalta Guzmán gjort sig omaket att översätta min dikt ”Badhotellet” till spanska, och att hon dessutom kommer att läsa den och några andra av mina dikter under festivalen. Det känns både hedrande och spännande. Första gången jag översätts till spanska vad jag kan erinra mig.

I min för tillfället avskärmade tillvaro arbetar jag även vidare med illustrationer till en kommande bok om Piratens tid i Tranås som beräknas utkomma till våren. Oavsett min situation eller geografiska plats är Tranås och alla dess kulturella hopkok med andra ord påtagligt levande och närvarande. Gott så.

Fritiof Nilsson Piraten tillbringade typ ett decennium i Tranås med avstamp i början av 20-talet, arbetande som advokat.  Och naturligtvis författande samtidigt (Bombi Bitt, anyone?). Och dragandes rövarhistorier och lyftandes ett glas eller två.

Piratens tid i Tranås kommer våren 2021 (då det är 100 år sedan han lufsade in i den norra småländska metropolen) att uppmärksammas med en bok om hans tid i staden. Som vanligt när det gäller kulturgärningar av detta slag är det Kultivera samt Litteraturcentrum >kvu som tagit initiativet. Det lär bli en samling essäer, överdrifter, historik, anekdoter, vita lögner och beska sanningar.  Eller nåt åt det hållet.

Skräckslagen, men samtidigt oerhört smickrad, har jag fått i uppdrag att till boken teckna några av byggnaderna/platserna som var väsentliga för Piraten under hans tid i Tranås. Så, Jävla. Pepp.

Fick i dagarna en förfrågan från en god vän att teckna av en byggnad här i Malmö som betyder mycket för hen. Det är en byggnad jag själv sneglat på många gånger och som länge stått på mina vill-teckna-lista. Win-win alltså. Men det är samtidigt en helt annan press att teckna nåt åt en vän, än att göra det på uppdrag av en tidning el.dyl. Borde vara mer avslappnat och mindre press, men blir såklart tvärtom. Vänner ska en vårda. Då får en fan leverera. Första strecken ser iaf både raka, svarta och lovande ut…

Lindängens bibliotek har fattat grejen! Min senaste diktsamling exponerad på ”Senaste-nytt-hyllan” (en sanning med modifikation då boken utkom för ett år sedan, men ändå). Glad att det händer utan att jag själv stött på, bönat, bugat eller lismat för att så ska ske. Att boken öht stod där uppmärksammades av en vaken kamrat som hade vägarna förbi. Jag är ingen lobbyist, har svårt för att sälja mig själv, och blev därför extra glad att någon ville pusha för boken utifrån eget huvud. Extra kul att det är just Lindängen, som jag besöker titt som tätt via mitt jobb, men som jag även våldsgästar på andra små privata äventyr när andan faller på.

Elizabeth Torres, poet och konstnär, verksam i Köpenhamn, drivande  Red Door Gallery & Magazine (med mera, med mera), efterfrågade bl.a.  poesi via ljudfil till Poetic Phonotheque. Jag fick en slags Svenssonsk flipp och beslöt att medverka. Har tidigare bara spelat in mig själv läsandes en enda text, och det gjorde jag så sent som förra året  med hjälp av ljudgeniet Lars Paulström bakom spakarna i en adekvat studio.

Den här dikten läste jag dock in på mobilen en sen kväll vid soffbordet, och lät Frank Zappa småputtra i bakgrunden. Dikten är en av få dikter jag skrivit direkt på engelska (publicerad i antologin ”Over Yonder”, Rufous Press, 2012).

Jag konstaterar utifrån detta a) att jag fortfarande törs kliva utanför min bekvämlighetszon emellanåt, b) att småländskan blivit något avtrubbad, c) att kristider genererar ökad kreativitet, och d) jag borde lära mig mer om ljud…

Plötsligt, från ingenstans, typ åtta(!) månader efter utgivningsdatum, dök det upp en recensionsspalt av min senaste diktsamling Jag hamras vaken av hundra tjälhål (Smockadoll förlag, 2019) i Sydsvenskan igår. Kort men positiv. Och bättre sent än aldrig. Jag blev oerhört glad över Ann Lingebrandts läsning. Hon fångar precis det jag själv tror mig vilja/försöker förmedla och dela; klassperspektivet, och inslag av det där undertryckta skrattet som ryms – och alltid måste rymmas – i vanmaktens kölspår:

Jag gillar skarpt hur landsvägsmörkrets drömska stämning vävs samman med arbetets praktiska omständigheter. Här ryms en lågmäld svart humor som tillsammans med detaljskärpan är slagkraftig

Att mina dikter dessutom omnämns i samma andetag som t.ex. Emil Boss och Jenny Wrangborg – rodnaden stiger på mina kinder.  Tillåter mig för en gång skull att suga i mig lite cred. Gott så.

Chefredaktör för Populär Poesi, Peter Nyberg, tog i senaste numret av tidskriften tag i sysifosuppdraget att försöka skriva en samlad reflektion om poeter, konstnärer och annat löst kreativt folk som deltog i Fringefestivalen 2019. För att visa på bredden och mångfalden under festivalen. Jag är stolt att min senaste diktsamling omnämns, och dessutom i grymt positiva ordalag…

Den malmöbaserade tecknaren och poeten Jonas Bengt Svensson har under flera år varit bejakare av At the fringe. Ett år har han till och med varit festivalens reporter.

(—)

Svenssons tredje diktbok ”Jag hamras vaken av hundra tjälhål” är utgiven på Smockadoll och dömd att vara en av de där diktböckerna som förtjänar utrymme i nationella medier men inte får det eftersom poeten är relativt okänd och förlaget litet.

(—)

Poesin utgår från ett jag som delar ut tidningar i gryningen. Snabbt borrar sig de vardagliga iakttagelserna ner i djupet av den mänskliga existensen med en liknande direkt skärpa som Charles Bukowski. Även om rapporten inte kommer från den försupne i slummen landar texterna i den tröttkörda människan som sliter för att överleva och även fortsättningsvis fungera i en värld som tär på hen.

Läs hela Peters text här!

Fucking fika – så träffande inleds, upprepas, och beskrivs intrycken av ”det svenska” i Moheb Solimans dikt ”Till” i just släppta tvåspråkiga antologin Mellan Någonstans och Ingenstans/Between Somewhere and Nowhere. (Red. Dominic Williams). Jag är stolt och tacksam att få medverka mellan samma pärmar, med mina egna intryck av staden Tranås och dess invånare/byggnader/mentalitet. Den 19:e oktober hölls ett boksläpp på bästa stället Ban Thai i Tranås. Tyvärr kunde jag inte närvara, och om jag närvarat hade det inte varit för bara fucking fika i första hand…

När jag var inviterad som residensförfattare i Tranås under tre veckor 2016 så hade jag skrivkramp och fet social ångest över att försätta mig i ett sammanhang med en massa främmande författare/konstnärer. Vad som efter ett tag fick min kreativitet att någorlunda klicka igen var att börja teckna istället för att skriva (och att hänga en sväng med finaste Anthony Jones). Jag gav mig ut och skissade platser/byggnader i staden som jag av olika anledningar fann väsentliga. När bilderna väl var på plats krävde de ord. Så det blev några rader till varje bild jag tecknat. Det utmynnade sedermera i en begränsad upplaga av häftat Tranås 7+7, med teckningar och dikter baserade på min vistelse i Tranås. Det vara en av de mest förlösande perioder jag varit med om. Och den känslan är nu alltså förevigad i en antologi. Fint som snus.

 

I september fick jag en förfrågan om att göra några illustrationer till en artikel kring arkitektur i tidningen Vårt Malmö. Oerhört kul att öht bli tillfrågad. Sa förstås ja på stående fot, och ägnade sedan tre veckor med gamnacke och deadlineångest över ritbordet. Fick ihop det till slut och känner mig tillfreds med resultatet som dök upp i månadsskiftet okt/nov. Fyra tuschteckningar av olika byggnader i staden. Dessutom overkligt sjuk känsla att tidningen trycks i hela 160.000 exemplar. Klappar mig på axeln och låter ritbordet vila några dagar.