Aktuellt

Okej, har krystat fram en slags tillbakablick över skitåret 2025. Det har hänt oerhört mycket samtidigt har det liksom inte hänt ett skit. Några få datum som stack ut av olika anledningar:

Fick akut hjärtinfarkt, hämtades av ambulans och kördes till Lund där jag fick en stent insatt i ett igensatt kranskärl. Som grädde på moset förärades jag även en kateter. Tillbringade nio dygn på hjärtmottagningen i Malmö innan jag till slut fick komma hem till en rehab som ännu bara befinner sig i inledningen.

Min diktsamling Samtal med mina tänder kom från tryckeriet, utgiven på Magnus Grehn Förlag. Den där diktsamlingen är egentligen det enda som kan kontrastera mot det övriga helvetet under året. Trots min oförmåga att göra uppläsningar eller marknadsföra ordentligt så har responsen varit överväldigande, om än kanske inte försäljningssiffrorna. Tack för alla vänliga ord.

Blir rekryterad till punkbandet Bettskena. Ett projekt som under rådande omständigheter passar mig alldeles perfekt. Vi skriver bara låttexter i nån slags punkanda. Vi ses inte, vi kånkar inte runt på en massa instrument, vi repar inte, vi spelar inte. Vi finns på Bandcamp. Debutalbum planerat till våren.

Mycket stolt och överraskad förärades jag det nyinstiftade Läsa-skriva-dö-priset för Samtal med mina tänder från Smockadoll förlag, med motiveringen att det är ”en fint sammanhållen och insiktsfull diktsamling”.

Lämnar in läseexemplar av Samtal med mina tänder till juryledamöterna i Sveriges Radios lyrikpris 2026. Nomineringar presenteras gisningsvis i februari/mars. Inga som helst förhoppningar om att bli en av dem, men det känns fint bara att finnas med i sammanhanget.

Jag fick ytterligare en stent insatt i ytterligare ett igensatt kranskärl. Ingreppet var betydligt mindre traumatiskt än det det som utfördes akut i mars. Efteråt råkade dock ingångshålet i pulsådern gå upp. Omgiven av sjukvårdspersonal var det förstås snabbt åtgärdat, men för en person som ibland har svårt för att se blod var det ändå ganska omtumlande. 

bookishjohanna jobbar som kulturutvecklare och läser böcker på fritiden, enligt sin presentation på Instagram. Och nyligen har hon på fritiden läst Samtal med mina tänder, med efterföljande kommentar nedan. Tack, tack.

Samtal med mina tänder har fått sin första recension. Äntligen och Hurra. Den återfinns i Tidskriften Klass #3-2025 och är skriven av Henrik Johansson. Det är positiva tongångar tack och lov, och Johansson noterar bland annat dikternas placering i konkreta platser:

En särskilt vass blick för staden har han i alla fall. Ibland får jag för mig att hela poetens mun är en enda gapande metafor för Malmö, där trasiga tänder är entrén till trasiga kvartersbutiker.

Och det är ju faktiskt sant över lag, jag landar nästan alltid i platsen när jag skriver, och den platsen visar sig ofta vara mitt Malmö. Nästa år har jag bott här i 30 år – helt galet – men staden fortsätter att vara en slags obstinat gåta, en oförsonlig och råbarkad kuf jag aldrig riktigt kommer in på livet. Så jag lär nog fortsätta mina närmanden. 

Frånvaro & lidande

När jag läser Samtal med mina tänder av Jonas Bengt Svensson funderar jag på om arbetarlitteraturens främsta ämne är frånvaro. Frånvaro av pengar, arbete, makt, privilegier, röst och, i Svenssons fall: frånvaron av tänder.

Detta är intressant, och stämmer nog i hög grad. Det är hålrummen som är centrala. Bristen på någonting, kaviteterna.Men varje hålrum bär förstås också på sin motsats, och där poesin berör t.ex frånvaron av makt kan det också föda tankar om att ta (tillbaka) makten, att höja sin röst. Men hey, jag är poet och fokuserar således mer på bristerna och lidandet.

Löjlig rädsla

Är det något jag fruktar i mitt skrivande är det att framstå som pretentiös och förmer. Möjligen en löjlig och obefogad rädsla, men inte desto mindre sann. Detta kan ibland resultera i övertydligt användande av t.ex svordomar, slang eller andra sökta markörer. Ett idiotiskt läge såklart, där det snart kan bli svårt att skilja på vad som verkligen är min röst, och vad som är uttryck för en osäkerhet. Därför blir jag extra glad över Johanssons sammanfattande rader: 

Det är uppfriskande naket, fritt från posér och självbelåtenhet.

Förresten väldigt kul också att min diktsamling Jag hamras vaken av hundra tjälhål (Smockadoll 2018) får ett så grandiost omdöme i en bisats: ”smått fantastiska dikter om arbetet som bilburet tidningsbud.”

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva mer om detta, finns ingen poäng i att recensera en recension så att säga, det känns ju ganska fånigt. Jag nöjer mig med de delade citaten ovan och konstaterar tacksamt att boken tycks gå hem i stugorna. 

PS. Vill du läsa recensionen i sin helhet, och dessutom massor av annan god läsning kring arbetalitteratur, rekomenderar jag att ta en prenumeration på Tidskriften Klass. Det är en välgärning i våra hårda tider av hårda porton och hårda bandage.

Fick det otroligt glädjande beskedet idag att jag tilldelats Smockadoll förlags Läsa-skriva-dö-pris 2025. Priset instiftades förra året tack vare donation från en hemlig privatperson, och delas ut till ”en förtjänt poet”. Jag får priset i synnerhet för diktsamlingen Samtal med mina tänder (Magnus Grehn Förlag). 

Sällan har en uppmuntran kommit så vältajmat. Ett riktig kinapuff i käften på allt pågående tvivel och hopplöshet. Så, ikväll unnar jag mig ett leende och en Faxe kondi.  

Det har varit en osedvanligt krokig väg fram till publicering, men nu ligger diktsamlingen Samtal med mina tänder äntligen uppackad och odontologiskt vit på köksbordet. 58 sidor poesi där tändernas tillstånd får spegla sakernas tillstånd. Klass, beroende, utanförskap och vanmakt; alltihop och lite till, med munhålan som resonansbotten. 

Ett stort tack till förläggare Magnus Grehn, formgivare Karl Larsson, och Jonas Ellerström för hans fantastiskt fina efterord. 

Boken kan beställas online från Litteraturcentrum kvu’s webbshop, eller köpas på Malmö konsthalls bokhandel, eller kontakta mig på info(at)jonasbengt.se. 120 kronor + frakt (44 kr). Porto is a bitch, som ni vet, så finns det möjlighet att leverera personligen så gör jag gärna det. 

Pressrelease (April 2025)

Det har inte gått mer än knappt tre veckor sedan jag fick akut hjärtinfarkt och allt ställdes på huvudet. Efter nio dygn på sjukhus kom jag hem med kateter, en medicinlista lång som ett ösregn och en stor osäkerhet. Livet känns fortfarande overkligt och luddigt. Ord som ”livsstilsförändring” och ”ändrade kostvanor” får mig att rysa av obehag, men är ändå nödvändigt om jag vill få några år till. Jag har t.ex inte rökt sedan jag blev inlagd, vilket delvis kan förklara varför jag vill slå allt och alla på käften. Hela tiden. Det lägger sig väl så småningom. Hoppas jag.

Lagom till att jag blev utskriven från sjukan landade tidskriften Periferi #14 i brevlådan. Kul. Det var länge sedan jag sände in material till någon tidskrift. Jag medverkar med fyra texter från den kommande diktsamlingen Samtal med mina tänder (ute inom kort på Magnus Grehn Förlag). I gott sällskap med t.ex Lina Hagelbäck, Bengt Berg, Stefan Albrektsson, Magnus Grehn och Ida Linde. Det är en fin liten tidskrift som redaktören Lars Andersson ligger bakom.

2024 visade sig bli ett riktigt jävla skitår, vilket också är en av anledningarna till att hemsidan inte uppdaterats. Glad att året äntligen är till ända. Men krystar ändå ur mig en liten återblick, om inte annat för att visa mig själv att det hände något över huvud taget.

JANUARI inleddes med att ta farväl av Bosse Larsson vid en cermoni på Malmö Stadion. I slutet av månaden pallrade jag mig till Kulturen i Lund och såg fantastiska utställningen ”En annan värld. Konst av patienter på St Lars sjukhus”.

FEBRUARI bestod mest av att introduceras och sätta mig in i nytt jobb på Ekobrottsmyndigheten.

MARS bjöd på den glada nyheten att jag fått min diktsamling antagen. Månaden innehöll även ett av väldigt få konsertbesök 2024: Bathouse och Hammok på Plan B.

APRIL innebar att jag blev 54 år, samt att jag fick en dikt översatt till spanska i La Libélula Vaga.

MAJ fuckade upp mig totalt med en oväntat avbruten provanställning och rätt ut i arbetslösheten. Men det blev iaf en fin konsert med Iiris Viljanen och Stina Ekblad i Johanneskyrkan i slutet av samma månad.

JUNI och traditionsenligt besök på Den Blå Planet i Köpenhamn på nationaldagen. På midsommarafton avverkade jag årets svettigaste cykeltur med två mil trampade över halva Malmö.

JULI var månaden för kulturfestivalen Tranås at the Fringe, och jag besökte metropolen 4-7 juli. Läste lite dikt, lyssnade till betydligt fler (och lånade lite hår). Andra halvan av månaden bjussade på en trevlig heldagstripp till Ängelholm, för besök vid legendariska UFO-monumentet i Sibirien/Ängelholm.

AUGUSTI inleddes med en road trip Malmö-Kalmar-Öland. Såg bland annat en utställning om häxor på Kalmar slott, och det blev också ett gäng dopp i böljan. Den 23/8 tvingades jag ta farväl av älskade Fugazi efter tretton år tillsammans.

SEPTEMBERs sista helg yrade jag runt lite på olika utställningsplatser under Gallerihelgen. Ansökte också om isbn-nummer för en kommande eventuell egenutgivning.

OKTOBER och besök på ännu en kulturfestival, denna gång Resonans Fringe på Norrebro i Köpenhamn. I mitten av månaden började jag jobba timmar som bilförare på kommunen igen. Avslutade oktober med att se utställningen med Marija Prymatjenko på Moderna museet.

NOVEMBER levererade till 100% med både svamp i ljumsken, urinvägsinfektion och parkeringsböter.

DECEMBER blev jubileumsfest med Mattias Alkberg på Babel, där han spelade Tunaskolan (20 år sedan släpp) och Södra Sverige (10 år sedan släpp) rakt av. Briljant. Tidigt morgonen därpå medverkade jag i Naturmorgon i P1 och undrade över en stor böld på ett träd.

– – –

Ok, lite annat skedde också 2024, bland annat har jag gjort ett par dödsföraktande dyk i böljan vid Scaniabadet, skaffat en etikettskrivare, hjälpt till att flytta två soffor med liten bil, mekat med cykel, köpt mitt livs första Mac, blivit ombedd att illustrera omslaget till en diktsamling, skaffat en dosett till alla mediciner en man i mitt skick behöver, tecknat såväl byggnader som Batongen, läst nästan tusen sidor Bret Easton Ellis, köpt stödstrumpor, påbörjat en essä om vårt behov av häger, sagt upp min källarlokal, och – inte att förakta – jag har överlevt. Gott nytt!

Jomensåatt… jag råkar stå för Veckans dikt hos Kultivera den här veckan. Magnus Grehn läser, med den äran, ”05.00” från Jag hamras vaken av hundra tjälhål. Samma dikt finns även visuellt tolkad av Victor Jiménez, och kan ses här!

Innan jag återinträder i arbetslivet den 1 februari har jag tagit hela januari ledigt. Tyckte jag var värd det, och behöver fanimig vilan. Ladda batterierna som det brukar heta. Men också för att ta tag i några trådar som hängt löst. En av dessa är öva på tatuering, som jag inte gjort på väääldigt länge. Det är ingenting jag random slänger mig över och kör igång en kväll efter jobbet. Men nu finns lite utrymme, och häromdan plockade jag fram utrustningen, monterade ihop och kände lite på det. Tyvärr inget skarp läge eftersom sterilseringsdatumet på nålarna var utgånget. Men kändes najs och pepp oavsett. Nya nålar är beställda och det vore väl fan om jag inte skulle få in lite bläck under huden innan månaden passerat. Underbara vedervärdiga Loranga på låret är det preliminära motivet. Mycket bra synk till Hårda Tider på lår nummer två. Testade att sätta en stencil och det ser iaf hyggligt ut. Tjoho!

Annat som pockar på uppmärksamhet är källarutrymmet jag hyr av mkb. Har egentligen ingen spikad plan för lokalen, men nu är iaf merparten av väggarna vitmålade. Några skynken upphängda som avdelare. Någonstans i bakhuvudet finns väl tanken på ett slags galleriverksamhet. Eller åtminstone en tillfällig utställning av något slag. Hoppas kunna ägna fler timmar där nere i underjorden under ledigheten och fila vidare. På vad vetefan. Tjoho.

Och tecknandet av byggnader i Carmarthenshire har fortskridit. I sakta mak. Det har blivit en sittning vid ritbordet mellan varven. När andan fallit på. När Jupiter våldfört sig på Neptunus. När allt det andra hållit sig väck. Men nu har jag några fria veckor att grotta ner mig. Hoppas på längre stunder vid det där bordet. Blyerts och suddgummi är en njutning. Tusch kommer vad det lider. Tjoho.

Skrivandet går dessvärre på sparlåga. Eller är dött. Fan vet. Sände ett manus till förlag i somras, men bara refuseringar tillbaks. Inget nytt egentligen. Man vänjer sig. Har ett flertal på-gång-manus som jag faktiskt tror på, men har svårt att uppbåda geisten, den där på-liv-och-död-känslan. Därför är jag glad att det finns fler strängar på lyran. Damp kan vara en positiv åkomma. Så låter orden vila tills de eventuellt kallar igen. Den här månaden är helt uppenbart tänkt att vara hands-on-månaden. Det är gott nog. Sa jag förresten att januari var tänkt till att vila? Haha och tjoho!

Nyårsafton. Som sig bör dags för en liten återblick. Året har varit en riktig berg -och dalbana. En hel del skit med svinkoppor, jobbångest, prostataproblem och ihärdiga influensor. För att inte tala om omvärlden. Men också några positiva inslag. Jag fokuserar på dessa, och ser fram emot mer av den varan 2024. Gott nytt år!

ÅRETS VIDEO
Under våren gjorde kubafödde Victor Jiménez en visuell tolkning av min dikt ”05.00” från Jag hamras vaken av hundra tjälhål (Smockadoll 2019). Översatt till spanska av Aleisa Ribalta Guzman. Fantastiskt kul, och jag tycker Jiménez fångar det klockrent.

ÅRETS DUBBELUPPSÄGNING
”Take this job and shove it” vrålade Jello Biafra. Lättledd som jag är tog jag honom på orden, och sa upp mig från kommunen tidigt i våras. Ett halvår in på min nya anställning på regionen lyssnade jag på Dead Kennedys igen, och sa upp mig i december. Två stora och inte helt lätta beslut. Men befriande. Jag har fortfarande en viss kontroll över mitt eget liv.

ÅRETS KONSERT
Madness på Amager Bio i början av april. Suggs och de andra börjar visserligen komma till åren, vilket inte minst märktes på medelåldern i publiken. Men oj så det svänger fortfarande. En kavalkad av hits som fick de flesta att slänga sina kryckor och svänga på höfterna. Allsången under ”It Must Be Love” sände rysningar långt utanför Danmark.

ÅRETS DUBBELSTIPENDIUM
I början av maj blev jag beviljad ett stipendium från Längmanska Kulturfonden för projektet Buildings & Relations. Blev så förvånad och glad att jag föll av stolen. Bara en månad senare damp det ner ett mejl från Författarfonden, som meddelade att jag fått ettårigt arbetsstipendium. Helt. Jävla. Overkligt.

ÅRETS DUBBEL-DIY
I slutet av maj hade Karl Larsson tillverkat det första exet av min diktsamling ”Augustenborg kvart över fyra”, i sitt konstprojekt PUUT. En riktigt liten rackare. Och i oktober satte jag ihop en alternativ DIY-versionen av samma diktsamling. En riktigt mindre rackare. Det är kul att DIY:a.

ÅRETS ALBUM
Lyssnar tyvärr allt mindre på musik, och har istället blivit en poddskalle. Men ett album som gått varmt är ”Två dagar om året” där Mårten Lärka tolkar Stig Dagerman. Och det är inte som en kunde tro Dagermans dikter som står i centrum, utan utsnitt ur hans prosa. Ett oväntat men lyckat grepp. ”Om man vill leva måste man vänja sig vid allt…”

ÅRETS FESTIVAL
Coracle Europe Fringe, Carmarthenshire, Wales, i oktober. Underbart att återse Wales och alla bekanta ansikten där. Fullspäckat schema med framför allt utställningen/projektet Buildnings & Relations, men också uppläsningar, workshops och stadsvandringar. Och – inte minst – att få en skymt av industristaden Port Talbot i ösregnet; inspiriationskälla för Ridley Scott till Blade Runner.

ÅRETS UPPLÄSNING
På trottoaren utanför Red Door Gallery i Köpenhamn, under finisering av Karl Larssons utställningsperiod i augusti. Ett rejält åskregnet hade precis dragit förbi, och vi beslutade att ha uppläsningarna utomhus. Folk som passerade stannade till och lyssnade, solen sneglade fram och allt var gött. Läste några dikter ur ”Augustenborg kvart över fyra”. Ibland vågar jag.

ÅRETS VÄNTAN
Den 13 december fick jag äntligen samtalet jag nervöst väntat på i några veckor. SÄPO hade inget att invända, så min säkerhetsklassning var godkänd. Det innebar i sin tur att jag fått ett nytt jobb som kontorsvaktmästare på Ekobrottsmyndigheten i Malmö. En ny era i arbetslivet tar sin början.

ÅRETS KATT
Fugazi. För tolfte året i rad. Still going strong.
Bubblare: Strössel stolt poserande i sin lilla palestinasjal.

De senaste veckorna har varit påfrestande för både kropp och själ. Har haft flunsa/covid en vecka, och var även hemma två dagar med ryggsmärtor. Knappt jobbat en vecka efter det förrän jag fick ny flunsa/covid och var hemma en vecka. Sedan bet jag ihop och gick tillbaks till jobbet i tisdags. På torsdag eftermiddag fick jag frossbrytningar och stod och frös och skakade vid postsortering. Höll iaf ut till klockan fyra, yrade hem på cykeln och stoppade en termometer i käften. Hög feber. Antingen var jag inte helt frisk när jag gick tillbaks till jobbet, eller är det ett nytt jävla virus. Oavsett; det är synd om människan. Känner mig som en ynklig Dartanjang. Hade sett fram emot en kort men skön jul allena, för att återgå till jobb på juldagen, och ge järnet årets sista dagar. Får väl se hur det blir med det. MEN det finns också en annan anledning till att jag verkligen vill jobba de där sista dagarna. Det är nämligen just mina sista dagar på SUS.

Efter en lång anställningsintervju, registerutdrag från Säpo samt en omfattande intervju för säkerhetsklassning, är det nu klart att jag har ett nytt jobb på Ekobrottsmyndigheten i Malmö. Börjar min anställning där den 1 februari. Det känns nästan overkligt. Och väldigt spännande. Jag tror att jag kommer trivas som kontorsvaktmästare, eller snarare ”hustomte”, med både varierande och utmanande ansvarsområden. Måste säga att jag har gjort en beundransvärd karriärklättring, från kommunen, via regionen, till statlig anställning inom loppet av sju månader. Så, om bara febern ville lägga sig och hostan försvinna, ser jag fram emot 2024 med tillförsikt. Adjö skiftarbete, hej kontorstid och flex. Adjö hemska arbetskläder, hej casual. Adjö matavfallskvarn, hej fler semesterdagar. Och framför allt; adjö helt utmattad med värk i kroppen och ingen ork att skriva eller teckna eller tänka en vettig tanke efter jobbet. Inshallah.

Fanfarer och trudelutter! Nu har jag tagit fram en alternativ utgåva av diktsamlingen ”Augustenborg kvart över fyra”. En DIY-utgåva av DIY-originalet. För att underlätta spridning, och för att hålla mig nära originalutgåvans minimalistiska form, blev den cirka fyra Alvedon hög hopvikt. Utvecklad är det storlek A4. Några av dikterna har modifierats en aningens aning för att rymmas i formatet. Den här utgåvan innehåller enbart dikterna, och inte Karl Larsson Walléns fotografier. Jag rekommenderar dock alla att vid tillfälle bli medlemmar i PUUT, och på så sätt få möjlighet att inte bara låna originalutgåvan, utan även en mängd andra spännande och experimentella titlar.

Är du intresserad av ett exemplar? Swisha 40 kronor + ”August”, namn och adress till 0736236522, så postar jag den lille gynnaren.

Åtta dygn i Wales är till ända. Det var hektiskt. Både utställning, projekt knutet till detta, samt några poesiuppläsningar på agendan. Jag försökte avväga egentid och festival och turism och social samvaro. Gick väl så där. Åtta dagar är bara åtta dagar. Turism och sociliserande fick stryka lite på foten. Men å andra sidan kan en timmes promenad vid ebb längs stranden till Towy i Ferryside väga upp väldigt mycket…

På det hela taget blev det en mycket lyckad resa. Omöjligt att redovisa allt som hände dessa dagar här, men jag trotsade mina demoner och ställde mig mer än en gång på scen för att läsa mina texter inför publik. I Pontypridd, i Ferryside och i Carmarthen…

Jag fick bra input på min utställning, lokaliserade flera byggnader i trakten att teckna än jag hoppats på. Det blev många kilometer vandring i trakten, många foton av diverse byggnader, och såväl skoskav som fotsvett. Det blev några hastiga skisser sittande på varierande etablissemang as well…

Jag åt också världens godaste fish & chips på The Catch, åt en habil fish & chips på West End Fish & Chips. Jag satt i Dylan Thomas hemliga hörn på en pub, blev bjuden på köttsoppa och delikat Cornisch Cruncher hemma hos Stephen & Louise i Johnstown, och fick dessutom pussas med finaste vovven Gwen

Ett av de centrala ställena under festivalen var CWRW på King Street i Carmarthen. Där hölls bland annat poetry slam, och konsert med (medlemmar av) Unbearable Error, Två män i en dambob, samt Axelsson & Boberg sprider oro.

CWRW var även platsen för oss svennar att ha en liten ”Swedish Take Over”. Väldigt kul och utmanande att försöka fånga en publik på ett annat språk´, och/eller på deras språk men med inte 100% kontroll över sina ord. Det gick bra, och alla var väldigt tillmötesgående och supportande. Riktigt skönt ställe. Skulle någon snubbla förbi så finns det även en bra skivaffär en trappa upp.

Nu blir det att återgå till den krassa verkligen med heltidsjobb som knäcker kropp och själ, och få enstaka timmar över till det en egentligen vill. Bara att bita ihop och överleva. Ska också skriva en rapport till Längmanska kulturfonden. I slutändan känns det extra bra att ha varit en del i ett internationellt kultursammanhang, där olika röster och uttryck getts plats, där vi har sammanstrålat från olika håll och språk, från olika genrer och från olika vinklar. I synnerhet med tanke på det politiska läget i Sverige just nu – där det slås ner med släggan på folkbildning, skriks efter hårdare straff och önskas fängsla människor på flykt och målas upp enkla förklaringar om vi & dom. Fortsätt att mötas över gränserna! Högern kan dra åt helvete!

Och. Blygsamt sist i det här inlägget; det finns filmat material från CWRW, när PUUT (Publicering & Utlåning, ett konstprojekt i händerna på Karl Larsson Wallén) äger scenen. Jag själv, Kim Elfving och Karl läser live för en walesisk publik. Dominic äger kameran. Trodde aldrig att jag skulle dela något sånt här, men vafan, here we go…!

Väskan packad till slut. Inatt är det skarpt läge. Flyget lyfter från Kastrup mot Wales redan klocklan 06.00. Lär behöva gå upp senast 02.30 så knappt lönt att gå och lägga sig. Sen verkar det bli full rulle från ankomst till hemresa. På onsdagen bär det av till Pontypridd utanför Cardfiff för att läsa poesi på Bando’r Beirdd, och dagen därpå är det öppning för min utställning på Greenspace Gallery i Ferryside. På söndagen läser jag poesi på Cwrw i Carmarthen. Tiden däremellan är det massor av event under Coracle Europe Fringe som jag hoppas kunna ta del av. Men först och främst ska jag leta efter, titta på, fotografera och skissa byggnader i trakten. Och, hoppas jag, samtala med folk om dessa. Några turistgrejer ska jag nog också hinna klämma in, som ett besök på Laugharne Castle, och några kilometer naturpromenad i Bishop’s Park.

Mina framsteg och bakslag med konstprojektet kommer jag att dokumentera efter hand på fb-sidan Buildings & Relations. Så kika gärna in där om du är nyfiken.

Lördagens besök i Köpenhamn blev en svettig men lyckad historia. Det var tryckande kvavt när jag klev av på Norreport station runt lunchtid. Redan innan jag nått fram till Söerne önskade jag att jag haft en extra ombyteströja i ryggan. Färden fortsatte upp till Norrebro och kulturhuset på Kapelvej 44, där BCAB, Möllegades Boghandel, Amulet Forlag mfl mfl m.fl arrade en bokfestival. Riktigt skönt ställe, men hann tyvärr bara scanna av bokborden och höra en av de uppträdande poeterna; en suggestiv läsning av Tobias Kirstein. Sedan styrde jag stegen mot Red Door Gallery på Möllegade, inför PUUTivalen, som var finisering av Karl Larssons utställningsperiod.

Den lilla gallerilokalen en halvtrappa ner var smyckad från golv till tak med utskrivna kvittoremsor med fotografier av Karl. Draperier av gryninga svartvita stämningar. Effektfullt. Utlåningsbiblioteket PUUT var också aktivt, och jag fick äntligen se och hålla i Karls/PUUTs utgåva av min diktsamling ”Augustenborg kvart över fyra”.

Efter hand strömmade fler och fler gäster och medverkande in. Från Göteborg, från Alingsås, från Malmö, från Tranås, från trakten. Eftersom regnet ännu inte börjat falla beslutades att genomföra uppläsningarna på gatan utanför galleriet. Ett lyckat drag. Folk som passerade stannade ibland till och lyssnade nyfiket. Trots några återbud så var vi ändå ett gott gäng som äntrade den lilla scenen; jag själv, Pablo Saborío, Magnus Grehn, Christer Boberg, Kim Elfving, Elizabeth Torres och Joakim Becker. Och Karl skötte presentationer och mellansnack med den äran.

Alldeles lagom till att uppläsningarna avslutats började regnet falla hårt och kraftigt. Då tryckte alla ihop sig nere i det lilla galleriet. Det minglades och spisades vinylplattor, innan noise-duon Två män i en dambob rev av ett set med distade förvrängda gamla svenska kupletter. Alltid lika skrämmande underhållande.

Sen blev vi bara kvar i källaren på Möllegade, och pratade Pasolini och Ernst Rolf. Det skaffades pizza och vinylen fortsatte att snurra. Regnet ville aldrig upphöra, så till sist äntrade vi ändå de blöta gatorna, och vandrade ett tappert gäng genom Assistenskyrkogården. Vi passerade gravarna till HC Andersen och Niels Bohr. På andra sidan kyrkogården nådde vi det lilla mysiga haket Baren på Kronborggade. Och där beställdes dricka i lass, babblades om konst, legalisering, hybridutgivningar och alternativa rock-poddar. Och mer Pasolini och Ernst Rolf förstås. Strax innan midnatt hakade jag på min bokfyllda rygga och påbörjade den långa vandringen till Norreport och vidare färd hemåt. Det är inte osannolikt att de andra sitter kvar fortfarande.

Sammantaget blev det en fantastisk bra dag och kväll i Köpenhamn. Mycket tack vare inbjudande och generösa Elizabeth Torres som driver Red Door. Mange tak!

Diktsamlingen ”Augustenborg kvart över fyra”, ett samarbete med Karl Larsson, är sedan en tid fysisk verklighet, och finns att låna och läsa om du blir medlem i eminenta konceptet PUUT. Boken är liten, jätteliten. Och boken är punk, jättepunk. Do it yourself, utan omvägar eller krav från yttre bestämmare och beslutare. Karl Larsson kläcker idéer, bygger böcker för hand, fotograferar och fotograferar. Han är även upphovsmakare till oljud och förvrängningar i oväsensduon Två män i en dambob. Duons andra medlem är för övrigt bibliotekarien, bibliofilen, förläggaren, poeten och tidigare skränaren i punkbandet 16 blåsare utan hjärna: Magnus Grehn.

Och hör och häpna: Den 12:e augusti tar jag med mig mitt lilla förstoringsglas och åker till stora Köpenhamn för att läsa ur den lilla diktsamlingen. Om en vill kan det ses som en släppfest inbakat i en större fest. Det sker nämligen på PUUTival, en festival på Red Door Gallery, där Karl ställer ut och öppnar upp sitt bibliotek. Två män i en dambob bjuder garanterat på sköna kupletter och oljud. Flera andra poeter kommer att läsa, bland annat Samuel Martín, Christer Boberg, Aleisa Ribalta Guzmán och Joakim Becker. Ytterligare tossigheter lär uppstå under dagen/kvällen. Ska erkänna att det hela känns väldigt nervöst. Och samtidigt skitkul. Och väldigt nervöst…

För några veckor sedan beviljades jag medel från Längmanska kulturfonden, för ett projekt i Wales. Blev såklart själaglad, kände mig lite stöddig, och skrev i samband med detta att årets beslut från Författarfonden har faktiskt inte anlänt ännu, så när jag ändå är på bra humör kan jag lika gärna fantisera om en dubbel. Sjukare saker har hänt.

Idag fick jag veta att sjukare saker har hänt, då jag blivit beviljad ett ettårigt arbetsstipendium. Helt galet. Tack för det Sveriges författarfond! Det har fan tagit mig över ett decennium att äntligen få knipa en av de där morötterna. Trägen vinner tydligen. Det känns extra privilegierat att få det just nu, eftersom andelen beviljade anslag sjunkit från 18% i höstas, till ca 12% under vårens ansökningar. Nu återstår att strukturera upp en plan över hur jag ska använda stipendiet på bästa sätt. Ett mycket angenämt problem. Ser fram emot att sätta tänderna i det.

I början av året sökte jag stipendier från lite olika håll, för att ha en utställning och genomföra ett projekt i Wales till hösten. Och se på fan! I dagarna fick jag veta att jag blivit beviljad medel från Längmanska Kulturfonden för ändamålet. Så otroligt överväldigad och glad. Och lite konfunderad ska erkännas. Jag har ändå alltid trott att det är från Författarfonden ett stipendium skulle komma, om det skulle komma. Jag har ju betydligt mer på fötterna när det kommer till skrivande, och har sökt och sökt i åratal. Kanske beror det på att Författarfondens stipendier i mycket fokuserar på tidigare produktion. Här har jag ändå kunnat brodera ut kring ett specifikt syfte och mål, peka på något som jag vill göra, snarare än på något som jag gjort tidigare.

I söndags drog jag till Köpenhamn och besökte Perfect Binding Bookfair, på Huset på Rådmansstraede. Ett samarrangemang mellan Huset, Red Door, Husets biograf och Elizabeth Torres. Jag anlände med andan i halsen precis i tid för den öppna scenen. Läste en dikt om Frank Zappa på engelska (ur antologin Over Yonder från 2012). Sen kunde jag hämta andan och lyssna på Pablo Saborío, Juha ”Mr Jazz” Kulmala, Petri Tähtinen, Magnus Grehn, Karl Larsson m.fl. Passade också på att äntligen skaffa ett lånekort och göra mitt första lån hos PUUT.

Bokborden innehöll en hel del guldkorn, många med beat-anknytning. Bland mycket annat en förstautgåva av William Burroughs, coffee table books om danska gladporr-eran och praktverk om Allen Gingsberg. Men jag valde istället att införskaffa några av de finfina utgåvorna i Piudix-serien från Ellerströms Text & Musik; Lou Reed, Patti Smith/Tom Verlaine och Laurie Anderson. Underbara omslag av Thomas Wahlström. Älskar också det där A6-formatet och den enkla tanken bakom. Gjorde själv ett fanzine nån gång runt millenieskiftet – Northern Obscene – utifrån samma princip; några A4 vikta två gånger, pangbom med häftapparaten och klart. Do It Yourself. Blev faktiskt väldigt sugen på att dra igång nåt sånt igen.

Framåt tidig kväll vankades samtal och film i Husets biosalong på andra våningen. Bara ”foajén” med sin bar, soffor och röda tunga sammet var värt resan över bron. Mönstersnirkliga tapeter fullproppade med tusen guldramade tavlor, bisarra filmartefakter och levande ljus. Prylar, prylar, prylar. En stämning nånstans mellan vodoo och dekadens. Helt jävla underbart. Jag hastade dock snart vidare till konsert med Madness på Amager (1000 tack bästa Lisa!), men kommer garanterat besöka Huset igen när tillfälle ges.

Lite mer om bokmässan kan du läsa på Elizabeth Torres (Red Door) patreonsida!

Jag skriver förresten detta sittande käpprakt i sängen med kuddstöd i svanken. Efter att ha promenerat kilometervis och stått på konsert i tre timmar kom jag hem med en rygg som kändes avbruten på mitten. Blev inte bättre under måndagen. På 1177 kunde de bara råda mig att undvika tunga lyft, knapra värktabletter och avvakta några dagar. Så jag avvaktar. Jag kan vara en jävel på att avvakta. Och medans jag avvaktar småtittar jag på konserten som såklart redan ligger uppe på det världsomspännande nätet.

I söndags hölls ett intressant event på Garaget i Malmö, med olika festivalarrangörer i söder som fick berätta om sina erfarenheter. Representerade var Tranås at the Fringe (Colm Ó Ciarnáin, Dominic Williams, Magnus Grehn), Nature & Culture Poetry Filmfestival i Köpenhamn (Pablo Saborio), och Den internationella poesifestival i Jönköping (Anette Höglund). På plats fanns även Aleisa Ribalta Guzmán, redaktör/översättare på nättidskriften La Libélula Vaga, samt Ángela García, poet och engagerad i Världspoesidagen i Malmö. Det hela kan väl ses som en liten tjuvstart på Internationella Poesidagarna som i år genomför 18-23 mars, både i Malmö, Lund och Helsingborg.

På podiet sitter sju engagerade personer som rest från både här och där. Jag räknar in samma summa huvuden i publiken. Det känns verkligen tråkigt att inte fler har hittat hit. Å andra sidan kan ett mindre sällskap innebära ett intimare samtalsklimat. Trots inledande teknikstrul (obligatoriskt vid dylika arrangemang) leder moderator Jonas Ellerström samtalet med lyhördhet och genuint intresse. Hur görs urvalet av poeter och konstnärer till de olika festivalerna (jo, man snor hejvilt från varandra!). Vilka teman/nischer har de olika festivalerna? Vad betyder ett stort kulturevenemang för små städer som t.ex Tranås, och hur tacklar en mindre poesifilmfestival konkurrensen om publiken i en storstad som Köpenhamn?

Lasse Söderberg är förresten också på plats, lika charmant och underhållande som alltid. Med sina 91 år har han förstås på fötterna, inte minst med alla sina år som general för Internationella Poesidagarna i Malmö. Men även som poet och översättare. Eventet avslutas med att han, och de andra närvarande läser några av sina dikter. Jag måste säga att Magnus Grehn vinner på knock när han flirtar med staden vi befinner oss i, med dikten ”Jeanne d’Arc bor i Malmö” (från den punkdoftande splitsamlingen med Mikael Ekström: Gubbar med vagn):

(—) Hon färdas genom tid och rymd / har tröttnat på fjortonhundratalet. / Handlar på Ica Maxi, köper blommor / på Gustav Adolfs torg. (—)

Arrangemanget drar över tiden, såklart. Kultur kräver sin tid. Efteråt får jag den stora äran att guida de utomsocknes deltagarna till vattenhålen kring Möllevångstorget. Där blir det en liten sittning på Metro, ett etablissemang jag inte besökt sedan slutet av 90-talet. Då hette det Retro och musiker som Fjellis och Bosse Skoglund kunde dyka upp och sätta fyr på stället. Hursomhelst, jag går hem tidigt, men väldigt tillfreds med att ha fått i mig en dos kultursamtal, och att fått slänga lite käft med kreti och pleti. Gott så.