Plötsligt, från ingenstans, typ åtta(!) månader efter utgivningsdatum, dök det upp en recensionsspalt av min senaste diktsamling Jag hamras vaken av hundra tjälhål (Smockadoll förlag, 2019) i Sydsvenskan igår. Kort men positiv. Och bättre sent än aldrig. Jag blev oerhört glad över Ann Lingebrandts läsning. Hon fångar precis det jag själv tror mig vilja/försöker förmedla och dela; klassperspektivet, och inslag av det där undertryckta skrattet som ryms – och alltid måste rymmas – i vanmaktens kölspår:
Jag gillar skarpt hur landsvägsmörkrets drömska stämning vävs samman med arbetets praktiska omständigheter. Här ryms en lågmäld svart humor som tillsammans med detaljskärpan är slagkraftig
Att mina dikter dessutom omnämns i samma andetag som t.ex. Emil Boss och Jenny Wrangborg – rodnaden stiger på mina kinder. Tillåter mig för en gång skull att suga i mig lite cred. Gott så.