Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag nu ansökt om arbetsstipendium från Författarfonden. På något sätt känns det som att oddsen blir sämre för varje gång, även om det hävdas motsatsen. Vi är många som vill ha en del av kakan. Jag är för gammal. Jag har ett fast brödkneg. Jag har inte varit tillräckligt produktiv och utåtriktad. Skulle det hänt så skulle det hänt för länge sedan. När en var ung och nybakat skrivarkursgeni. Tänker mitt pessimistiska jag. Men så länge det där avslaget inte har anlänt så lämnar jag en ändå liten lucka av hopp öppen (Give me all your money, you bastards!)
Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att det är i just skrivandet som jag hittar någon slags substans i min identitet. Fan, jag har till och med sakta börjat acceptera att jag trots allt är ganska bra på det jag gör. Under de senaste åren har det också blivit allt tydligare att kroppsarbete på heltid är förödande för mitt mående, såväl fysiskt som psykiskt (det gäller sannolikt oss alla). Det är fan inte värt det. Därför har jag sökt om tjänstledigt på 20% från och med mitten av september. Det kommer att bli kännbart ekonomiskt, och just därför håller jag tummarna extra hårt för ansökan till Författarfonden. Men det frigör en dag i veckan som jag kan vika helt och hållet åt litteratur på ett eller annat sätt. Det är inte mycket, men det är något, och jag ser fram emot det med spänning. Jag hoppas att det kan ge mer struktur och fokus åt skrivandet, att liggande projekt kan få ett (snabbare) avslut. Kanske blir jag också en något mer harmonisk person på kuppen. Håller tummarna för det också.