Trots att mitt lönearbete gör mig till en tröttkörd och hålögd människa, har jag ändå det senaste året lyckats bibehålla en slags rutin med att skriva en timme varje morgon innan jobbet. Ett manus som kretsar kring tänder på ett eller annat sätt. Och vanmakt. Och beroende. Och tänder. Många tidiga mornar, och helt plötsligt lägger jag handen på de sista texterna till en ny diktsamling – Bam! Det känns konstigt. Både salt och sötma. När jag skriver så skriver jag bara liksom, men när det ska lämna tryggheten på hårddisken infinner sig ett bråddjup av tvivel på varenda ord. Nå, redan den 8 juli får jag tillfälle att testa några av dikterna, när jag läser jag på den nationella poesiscenen på Tranås at the Fringe. Det blir också andra gången i mitt liv som jag läser poesi från scen nykter (inshalla). Jag kan inte ens börja förklara hur jävla nervöst och fruktansvärt det kommer att kännas. Jag placerar handen på den glödheta plattan gång på gång, tänker att endera dagen kommer jag inte att bränna mig. Själva definitionen av galenskap.
hålet efter din kindtand
hålet efter din kindtand
rymmer en ärta, en tungspets
eller en smärre arbetsmarknadskonflikt
ett ytterst begränsat utrymme
för hunger, kärlek och lågintensiva krig
hålet efter din kindtand
är den tomma stolen
när du inte dyker upp på fackmötet
den här gången heller
hålet efter din kindtand
är en övergiven parkeringsficka
längs E22:an sent om natten
en plats där sjörapportens alla fyrar
samlas för att sakta slockna