Författare: admin

I söndags drog jag till Köpenhamn och besökte Perfect Binding Bookfair, på Huset på Rådmansstraede. Ett samarrangemang mellan Huset, Red Door, Husets biograf och Elizabeth Torres. Jag anlände med andan i halsen precis i tid för den öppna scenen. Läste en dikt om Frank Zappa på engelska (ur antologin Over Yonder från 2012). Sen kunde jag hämta andan och lyssna på Pablo Saborío, Juha ”Mr Jazz” Kulmala, Petri Tähtinen, Magnus Grehn, Karl Larsson m.fl. Passade också på att äntligen skaffa ett lånekort och göra mitt första lån hos PUUT.

Bokborden innehöll en hel del guldkorn, många med beat-anknytning. Bland mycket annat en förstautgåva av William Burroughs, coffee table books om danska gladporr-eran och praktverk om Allen Gingsberg. Men jag valde istället att införskaffa några av de finfina utgåvorna i Piudix-serien från Ellerströms Text & Musik; Lou Reed, Patti Smith/Tom Verlaine och Laurie Anderson. Underbara omslag av Thomas Wahlström. Älskar också det där A6-formatet och den enkla tanken bakom. Gjorde själv ett fanzine nån gång runt millenieskiftet – Northern Obscene – utifrån samma princip; några A4 vikta två gånger, pangbom med häftapparaten och klart. Do It Yourself. Blev faktiskt väldigt sugen på att dra igång nåt sånt igen.

Framåt tidig kväll vankades samtal och film i Husets biosalong på andra våningen. Bara ”foajén” med sin bar, soffor och röda tunga sammet var värt resan över bron. Mönstersnirkliga tapeter fullproppade med tusen guldramade tavlor, bisarra filmartefakter och levande ljus. Prylar, prylar, prylar. En stämning nånstans mellan vodoo och dekadens. Helt jävla underbart. Jag hastade dock snart vidare till konsert med Madness på Amager (1000 tack bästa Lisa!), men kommer garanterat besöka Huset igen när tillfälle ges.

Lite mer om bokmässan kan du läsa på Elizabeth Torres (Red Door) patreonsida!

Jag skriver förresten detta sittande käpprakt i sängen med kuddstöd i svanken. Efter att ha promenerat kilometervis och stått på konsert i tre timmar kom jag hem med en rygg som kändes avbruten på mitten. Blev inte bättre under måndagen. På 1177 kunde de bara råda mig att undvika tunga lyft, knapra värktabletter och avvakta några dagar. Så jag avvaktar. Jag kan vara en jävel på att avvakta. Och medans jag avvaktar småtittar jag på konserten som såklart redan ligger uppe på det världsomspännande nätet.

I söndags hölls ett intressant event på Garaget i Malmö, med olika festivalarrangörer i söder som fick berätta om sina erfarenheter. Representerade var Tranås at the Fringe (Colm Ó Ciarnáin, Dominic Williams, Magnus Grehn), Nature & Culture Poetry Filmfestival i Köpenhamn (Pablo Saborio), och Den internationella poesifestival i Jönköping (Anette Höglund). På plats fanns även Aleisa Ribalta Guzmán, redaktör/översättare på nättidskriften La Libélula Vaga, samt Ángela García, poet och engagerad i Världspoesidagen i Malmö. Det hela kan väl ses som en liten tjuvstart på Internationella Poesidagarna som i år genomför 18-23 mars, både i Malmö, Lund och Helsingborg.

På podiet sitter sju engagerade personer som rest från både här och där. Jag räknar in samma summa huvuden i publiken. Det känns verkligen tråkigt att inte fler har hittat hit. Å andra sidan kan ett mindre sällskap innebära ett intimare samtalsklimat. Trots inledande teknikstrul (obligatoriskt vid dylika arrangemang) leder moderator Jonas Ellerström samtalet med lyhördhet och genuint intresse. Hur görs urvalet av poeter och konstnärer till de olika festivalerna (jo, man snor hejvilt från varandra!). Vilka teman/nischer har de olika festivalerna? Vad betyder ett stort kulturevenemang för små städer som t.ex Tranås, och hur tacklar en mindre poesifilmfestival konkurrensen om publiken i en storstad som Köpenhamn?

Lasse Söderberg är förresten också på plats, lika charmant och underhållande som alltid. Med sina 91 år har han förstås på fötterna, inte minst med alla sina år som general för Internationella Poesidagarna i Malmö. Men även som poet och översättare. Eventet avslutas med att han, och de andra närvarande läser några av sina dikter. Jag måste säga att Magnus Grehn vinner på knock när han flirtar med staden vi befinner oss i, med dikten ”Jeanne d’Arc bor i Malmö” (från den punkdoftande splitsamlingen med Mikael Ekström: Gubbar med vagn):

(—) Hon färdas genom tid och rymd / har tröttnat på fjortonhundratalet. / Handlar på Ica Maxi, köper blommor / på Gustav Adolfs torg. (—)

Arrangemanget drar över tiden, såklart. Kultur kräver sin tid. Efteråt får jag den stora äran att guida de utomsocknes deltagarna till vattenhålen kring Möllevångstorget. Där blir det en liten sittning på Metro, ett etablissemang jag inte besökt sedan slutet av 90-talet. Då hette det Retro och musiker som Fjellis och Bosse Skoglund kunde dyka upp och sätta fyr på stället. Hursomhelst, jag går hem tidigt, men väldigt tillfreds med att ha fått i mig en dos kultursamtal, och att fått slänga lite käft med kreti och pleti. Gott så.

Här är den! Videon som Victor Jiménez gjort som en tolkning av min dikt 05.00, från Jag hamras vaken av hundra tjälhål. Den ingår som en del i Litteraturcentrum Kvu’s projekt Ripples.

Det senaste halvåret alltså! Har besökt vårdcentralen fler gånger än jag kan räkna. Det började med att jag fick svinkoppor nånstans ifrån i höstas, som jag drogs med en längre tid. Till mångas förfäran envisades jag med att säga fel och kallade det smittkoppor. I samma veva hade jag tandvärk men fick skjuta på besöket pga smittkopporna. Förlåt, svinkopporna. När jag väl kom till tandläkaren reagerade jag så kraftigt på adrenalinet i bedövningsmedlet att de fick kalla in en sköterska som pumpade igång blodet i kroppen på mig. Skitläskigt. Nu har jag fått en ny tid i mars. Då ska tandjäveln dras ut och det blir än glesare i tandraderna.

Ovanpå detta uppstod också knasigheter med prostatan. Jag pallade inte ta tag i det förrän i början av året. Sedan dess har jag blivit klämd och penetrerad på både här och där, testats för klamydia, mykoplasma och tumörer, fått medicin utskriven, samt fått blåsan undersökt med ultraljud fyra gånger. De kan fortfarande inte säga vad det är som felar. Remisss har gått iväg till urologmottagningen för fortsatta experiment. Även om mitt PSA var okej så är det klart man blir lite orolig.

Tack och lov har jag också haft några trevliga stunder. De där små sakerna som ändå skänker lite balans. Jag har i dagarna avslutat ett layout-jobb som har varit väldigt kul att peta med. 48 sidor årsbok till kulturförening. InDesign borde fanimej narkotikaklassas. Jag har också fått iväg tre stipendieansökningar, lagat min brukscykel som stått övergiven i källaren sedan i höstas, samt pimpat min single speed sobert men kompromisslöst. Till råga på allt har jag även skaffat gymkort. Ja, det är helt okej, skratta på ni bara.

Men. Bäst av allt var telefonsamtalet jag fick i förra veckan. Då blev jag erbjuden och tackade ja till ett nytt jobb. Hej då Malmö stad, och hej hej Region Skåne. Till sommaren börjar jag min anställning på Inre Transport på SUS i Malmö. Efter nära fem år med dagligt bilkörande i Malmös idiottrafik kliver jag ur bilen. Istället väntar dunkla kulvertsystem, tvättvagnar och osorterade kroppsdelar. Hörde jag någon säga Riget?

2018 besökte jag Carmarthen och Ferryside i Wales, i samband med bokreleasen av Joakim Beckers diktsamling When the barbedwire slipped in (Three Throuted Press 2019). Jag hade gjort illustrationer till boken och hade en utställning av dessa på Greenspace Gallery i Carmarthen. Under vistelsen tillbringade jag en hel del tid längs stranden av River Towy, beundrade tidvattnet och rökte allt för många cigaretter. Jag roade mig också med att måla seriefiguren Batongen på stenar som jag sedan placerade ut i terrängen. Det var en slags variant av ”Kilroy was here” – men med militära referensen undantagen – ”att placera denna lilla bild och fras på de mest otroliga platser som kunde tänkas”.

När jag kom hem från Wales satte jag ihop en kort dokumentation av stenprojektet, lade upp en pdf på sociala medier, och glömde sedan bort det hela. Nu, drygt fyra år sedan dagarna längs stranden, har Litteraturcentrum kvu – CHAP gett ut häftet Waiting for the flood. Det är en 16-sidig dokumentation av ebb och flod och tuschstreck på stenar. Tyvärr blev det nåt missöde i trycket så bilderna flyter ut lite över motsvarande sida, men jag väljer att se det som vågor som sköljer in, eller bara som en slumpens protest mot det perfekta. Skulle någon vara intresserad av ett exemplar så har jag några liggande här hemma. Kan även skicka mot porto om du mejlar din adress.

Den enda formella kreativa utbildning jag har är två år på skrivarlinjen på Skurups Folkhögskola. Det var i slutet av 90-talet. I övrigt har jag tillskansat mig mina kulturella praktiska kunskaper och färdigheter via svett och envishet. Om det nu verkligen är kunskap och färdighet jag besitter? Det finns ju inga betyg eller högskolestämplar att bevisa detta. Allt jag har att luta mig mot, min enda måttstock, är vad jag åstadkommit stunden innan nu. Produktionen liksom. Som autodidakt är det katalogen som definierar mitt så kallade värde.

Enligt Wikipedia har autodidakt fler betydelser än bara ”självlärd”. Tack för det Wiki! Jag väljer att helt oblygt placera mig själv nära definitionen ”hög självmotivation samt strävan efter att inte bry sig om institutioner för att i stället kontrollera sitt eget öde”. Låter skitbra. Men det är samtidigt ett slags självbedrägeri. Det är svårt att kontrollera sitt eget öde på det kulturella och konstnärliga området utan ett visst samtycke eller gillande från just institutionerna. Det är de som sitter på stålarna. Och stålar är alltid en genväg till att förverkliga saker som en vill förverkliga.

Så, jag har ingen konstutbildning. Jag har inga stämplar. Och jag är lite av en självlögnare. Men jag har en idé! Jag har tusen idèer! Och en av dessa har jag nu sökt medel för hos Längmanska kulturfonden för att eventuellt kunna genomföra. Jag är allergisk mot begreppet ”projekt”, men i det här fallet kan jag inte komma på nåt bättre ord. Jag vill en utlandsresa och en utställning till hösten. Jag vill skriva om och teckna för mig okända byggnader, och samtidigt involvera främmande människor i processen. Och jag vill dokumentera allt detta för att i slutskedet kunna publicera en flerspråkig bokutgåva, där konst/arkitektur kontra lokala identiteter knyts ihop på ett absolut formidabelt vis. Jag ser det framför mig, det skulle kunna bli så jävla bra och fint och relevant.

Framgång föder framgång sägs det, och det ligger nog mycket i det. För att få tillgång till institutionernas stålar krävs inte sällan bara en formell utbildning, utan också en redan tidigare framgång att peka på. Är du väl inne så är du inne, typ. Och hur definieras ens framgång? Hur ska en definiera kvalitet? Och hur i helvete slår en sig ens in i det den där stipendiecirkusen när en passerat 50 med marginal? Som autodidakt. Det är några frågor som snurrar i mitt huvud när jag avrundar den här lördagskvällen med en ugnsplåt varma mackor. Och jag tänker också att jag borde sluta tänka. Bara göra, bara vara nöjd med vad jag åstadkommit hittills, och sluta drömma om större handlingsutrymme. Men faktum är att jag inte är nöjd. Jag är aldrig nöjd. Och jag vill så innerligt genomföra den här idén. Och jag tänker fortsätta banka på dörren till instutionernas kassavalv. Inte stående på knä, utan vilt fäktande och jobbigt krävande. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Oh darling fascist bully boy, give me some more money you bastard!

Håhåjaja. Det blev inget stipendium från författafonden i år heller. Jag är bitter och besviken. Jag känner mig förbigången och omkörd. Jag är sur och uppgiven och pissed off. Ja, ni vet, alla de där vanliga känslorna jag brukar bära omkring på. Försöker skaka av mig det hela och spänner bågen på nytt. Nytt år imorgon, och bara ett par månader till nästa ansökningstillfälle – och då börjar känslocirkusen om igen.

Under tiden ligger det trots allt lite annat peppigt och puttrar i den så kallade pipelinen. Jag fick nyligen veta att den kubanska poeten och filmaren Víctor Jiménez, bosatt i Miami, har valt att tolka en av mina dikter (översatt till spanska av Aleisa Ribalta Guzmán) i form av en kortfilm. Det är en del i ett större projekt som kommer att presenteras vid den tionde upplagan av Tranås at the Fringe i sommar. Jiménez har fått fria händer och det ska bli galet spännande att se vad han kokar ihop.

På tal om poesi; jag trodde att diktsamlingen ”Samtal med mina tänder” som jag skrivit på en längre tid var så gott som klar. Den visade sig vid närmare eftertanke och input inte vara så klar trots allt. Ett visst mått av antiklimax såklart, men tacksam för insikten gnetar jag vidare. Tyvärr är jag dampigt lagd och tenderar att tröttna på texterna om jag måste umgås med dem allt för länge. Hoppas att jag håller ut ett tag till och lyckas knyta ihop det. Alternativet är att sätta eld på hela skiten. Det är ju också ett slags avslut.

Och på tal om diktsamling; jag hoppas att jag inte är helt ensam om att ligga på tok i framkant, och under skrivandet leka med tanken på bokomslag. Detta långt innan någon ens knystat intresse av att ge ut något. Ibland kan jag till och med föreställa mig bokomslaget först av allt, utan att ha en aning om vad som ska finnas innanför pärmarna. Ett bra cover är den grund på vilken samhället vilar. Medan jag skrivit på ”Samtal med mina tänder” har jag skojat runt lite i AI-programmet Midjourney. Där har jag matat in strofer ur manuset och låtit den artificiella intelligensen skapa bilderna. Det blir inte i närheten av vad jag föreställt mig, men programmet är en väldigt kul leksak. Och om jag modifierar mina utvalda ord/strofer tillräckligt mycket kanske det till och med kan bli användbart. Bilden nedan är bäst hittills. God fortsättning!

I somras ansökte jag – i ett anfall av fullt utblommad hybris – om medlemskap i Sveriges Författarförbund. Efter några veckor fick jag en förfrågan om att skicka in två av mina böcker till invalsnämnden. Det var inte helt lätt att förstå vad de eftersökte: ”Invalsnämnden önskar läsa minst ett omfång av två verk som du har utgivit.” Omfång? Nå. Jag gav dem ett omfång och det blev tydligen rätt, för häromdagen fick jag beskedet att jag blivit invald i förbundet. Jag måste erkänna att jag finner begreppet ”invald” lite märkligt. Faktum är ju att det finns kriterier för medlemskapet, och uppfyller man dessa är det ju ”bara” att betala en ansenlig summa i avgift och inte mer med det. Men det låter trots allt förbannat fint. Invald! The chosen one!

Jag vet egentligen inte hur stor nytta jag kommer att ha av medlemskapet. Mitt skrivande är inte av den art att jag exempelvis behöver juridisk rådgivning kring arvodesfrågor och avtal. Inte ännu i alla fall… Men det ger mig däremot möjlighet att söka vistelsestipendier, delta i kurser och seminarier, och fritt inträde till Bokmässan. Ja, tidskriften Författaren ska jag visst få i brevlådan också. Men mest av allt fungerar nog invalet som en slags anabol steroid för självbilden, för att övertyga mig själv om att det jag gör faktiskt har bäring. Och för att pusha mig själv att fortsätta ta mitt skrivande mer seriöst. Ungefär så.

…är det senaste förynglingen av den workshop som initierades av Peter Nyberg under Tranås at the Fringe i juli 2022. Där spontanskrev jag och sex andra poeter dikter till tre experimentella kortfilmer, som sedan publicerades i antologin Benen minns skogen magen alla fullmånar. Ytterligare senare läste några av oss in våra dikter på video. Dessa sändes till Peter som vidarebefordrade dem till Wales där de ytterligare ytterligare sedan redigerades ihop med de ursprungliga kortfilmerna av Dominic Williams. Slutresultatet visades på Nature & Culture – International Poetry Film Festival i Köpenhamn i afton. Mäktigt. Och så förbannat roligt när olika genrer och människor möts och tillåts flyta in och ut ur varandra så här. Så pepp när olika nationaliteter, personligheter och uttryck sammanstrålar i gemensamma +22 minuter. Heja alla inblandade. Heja oss!

Massor av andra bidrag till festivalen kan ses på Poetic Phonotheque!

Den 20 november är det andra upplagan av International Poetry Film Festival i Köpenhamn. Vi som medverkade i nyligen utkomna antologin Benen minns skogen magen alla fullmånar har läst in videoversioner av våra dikter som sedan, helt eller delvis, ska klippas in i/mixas ihop med kortfilmerna som låg till grund för dikterna, och som visas på Husets Biograf på Nörrebro med start klockan 18.00. Om det är något jag finner värre än att höra mig själv läsa poesi, så är det att höra och samtidigt se mig själv läsa poesi. Helt jävla logiskt att jag sa ja till detta med andra ord. Det blev nog inte bättre av att jag hade influensa vid tillfället för inläsningen. Nåväl, jag är övertygad om att Dominic Williams som mixar ihop materialet kommer att göra ett kanonjobb. Det ska bli väldigt spännande att ta del av slutresultatet. Festivalen arrangeras av Poetic Phonotheque på vars hemsida du även hittar programmet. I samarbete med Husets Biograf i Köpenhamnn och Kultivera i Tranås.

Under 50 dagar i rad, vid samma klockslag, satte jag mig i somras med penna och papper på måfå i området där jag bor. Resultatet blev lika många dikt-snapshots från ett mångfasetterat kvarter där taken är gröna, de gemensamma odlingslådorna många och arbetslösheten ligger över 50%. Augustenborg kvart över fyra är ett samarbete med fotografen Karl Larsson Wallén, som bland mycket annat driver projektet PUUT – Publicering och Utlåning: ”ett konstverk uppbyggt i form av ett portabelt bibliotek med utgångspunkt från egenproducerade artists books”. Eftersom publikationerna i PUUT är handgjorda minimalistiska mästerverk innebar det extremt tajta ramar när det kom till antal och längd på textraderna. Alla dikter i Augustenborg kvart över fyra är därför begränsade till sju rader. Nästa steg i processen är att Karl så småningom ska komplettera dikterna med sitt fotografiska handlag och finurliga blick, innan det blir färdig PUUT av det hela. Jag ser fram emot slutresultatet med spänning. Under tiden kan jag bjussa på en av dikterna:

[20220730]

en gammal man i röd fez
står bakom falafelkiosken
och mekar med sin moped
hylsnyckeln blänker i solen
och med ett lätt handgrepp
vrider han hela kvarteret
hundraåtti grader medurs

Under kulturfestivalen Tranås at the Fringe i somras medverkade jag bland annat i workshopen ”Ekfrastisk Film” som hölls av den eminente litterära mångsysslaren Peter Nyberg. Vi var sju författare som närvarade och på kort tid fick skriva fritt utifrån tre experimentella kortfilmer. Jag gillar verkligen det sättet att skriva, att ha något konkret att associera till, kommentera och kommunicera med. Det är en tacksam igångsättare, och inte sällan blir resultatet av det direkta och spontana bättre än en kan tro. Nu har dessa texter sammanställts i antologin Benen minns skogen magen alla fullmånar utgiven av Litteraturcentrum KVU. Innan publiceringen fick vi möjlighet att tvätta och redigera våra snabbt nedtecknade texter. Det är en riktigt fin liten historia Peter Nyberg har formgivit. Är du intresserad av att köpa ett exemplar går det att göra via Litteraturcentrum, bara 60 kronor + frakt. Eller kontakta mig för köp hand-till-hand.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag nu ansökt om arbetsstipendium från Författarfonden. På något sätt känns det som att oddsen blir sämre för varje gång, även om det hävdas motsatsen. Vi är många som vill ha en del av kakan. Jag är för gammal. Jag har ett fast brödkneg. Jag har inte varit tillräckligt produktiv och utåtriktad. Skulle det hänt så skulle det hänt för länge sedan. När en var ung och nybakat skrivarkursgeni. Tänker mitt pessimistiska jag. Men så länge det där avslaget inte har anlänt så lämnar jag en ändå liten lucka av hopp öppen (Give me all your money, you bastards!)

Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att det är i just skrivandet som jag hittar någon slags substans i min identitet. Fan, jag har till och med sakta börjat acceptera att jag trots allt är ganska bra på det jag gör. Under de senaste åren har det också blivit allt tydligare att kroppsarbete på heltid är förödande för mitt mående, såväl fysiskt som psykiskt (det gäller sannolikt oss alla). Det är fan inte värt det. Därför har jag sökt om tjänstledigt på 20% från och med mitten av september. Det kommer att bli kännbart ekonomiskt, och just därför håller jag tummarna extra hårt för ansökan till Författarfonden. Men det frigör en dag i veckan som jag kan vika helt och hållet åt litteratur på ett eller annat sätt. Det är inte mycket, men det är något, och jag ser fram emot det med spänning. Jag hoppas att det kan ge mer struktur och fokus åt skrivandet, att liggande projekt kan få ett (snabbare) avslut. Kanske blir jag också en något mer harmonisk person på kuppen. Håller tummarna för det också.

Aleisa Ribalta Guzmán är en poet och översättare bosatt i Helsingborg, och även redaktör för nättidskriften La Libélula Vaga. Hon har till min stora glädje valt att översätta en av mina senaste dikter (hålet efter din kindtand) till spanska: el agujero detrás de tu muela

Det är verkligen något speciellt att se sin egen text lyftas fram på ett annat språk, och jag kan förundras över att det under de där vackra lagren av spanska finns något som jag faktiskt har skrivit. Att jag själv knappt kan ett ord spanska ger det hela ytterligare en dimension, som något smått mystiskt, hemlighetsfullt. Jag förstår, men jag förstår inte. Jag är delaktig i de där orden, men är ändå en total främling bland dem. Det känns hur häftigt som helst. Tusen tack Aleisa.

Det blev fyra intensiva dagar på Tranås at the Fringe för min del, där jag bevistade närmare 20 programpunkter. Alldeles för många för att redogöra för här. Det är förstås helt fantastiskt att ta del av så mycket poesi, högt som lågt, men jag måste nog säga att jag fann samtalen och författarnas/konstnärernas presentationer allra mest intressant. Som Mats Granberg och Jonas Ellerströms samtal om stencilförlaget Metamorfos, Peter Nybergs presentation av mjuka regler för skapande, eller Magnus Grehn och Mats Granbergs samtal kring nyligen bortgångne poeten Kristian Lundberg.

Mina egna insatser inleddes med att oförberedd kastas rakt in i hetluften när jag på torsdagen ombads läsa den svenska översättningen av en av Daniel Malpicas dikter under hans presentation av sitt konstnärskap. Det fanns ingen tid att lära sig texten, så det var ju bara att läsa innantill och försöka att inte snubbla på orden. Det gick nog hyfsat ändå. Kontrasten var också härligt påtaglig mellan min lågmälda småländska och Malpicas snudd på furiösa och kraftfulla spanska.

Fredagkvällens nationella poesiscen på restaurang Babar presenterades av poeten, litteraturkritikern och punkgitarristen Christer Boberg. Utöver jag själv uppträdde också eminenta Jenny Luks, Johan Holmlund, Beatriz Quevedo de Hansen, Carl-Johan Bachofner, Stefan Albrektsson, Ulrika Revenäs Strollo och legendaren Lasse Söderberg. Jag läste åtta dikter ur mitt nya manus. Av reaktioner och kommentarer efteråt verkar jag inte ha gjort bort mig, tvärtom. Tack för peppen alla ni fina och generösa. Själv vet jag inte riktigt, var så nervös att jag nog drabbades av en smärre blackout. Det blev också tydligt hur mycket högläsningen kan göra för textförståelsen. Så var fallet med t.ex. Jenny Luks, som jag läst innan, och vars texter plötsligt öppnade upp sig när jag fick höra dem lästa av författaren själv. Det är en häftig känsla.

Under den avslutande festivalpunkten, lördagens pilsnerpoesi på restaurang Ban Thai, läste jag en dikt om rotfyllning och en om dålig andedräkt. Klassiska lyriska teman. Det gick också bra. Vi var nära 30 stycken som läste denna kväll, men hur sjukt det än kan låta tror jag ändå inte att det är rekord för antal deltagare i pilsnerpoesin under Fringen. Personliga favoriter under kvällen; Peter Nyberg tillsammans med sidekick Ping som läste på kinesiska, residenspoet Stephen ”The Shredder” Treharne från Wales, och inte minst Karl Larsson Walléns framförande av ”Franska moln” som efter cirka trehundra upprepningar av titelfrasen fick avbrytas av MC Dominic Williams…

Så här med några dygns distans ska jag erkänna att jag är jävligt stolt över att ha genomfört dessa uppläsningar. Och att jag dessutom gjorde det spik nykter. Trots att den sociala biten av festivalen – pubar, krogar, efterfester – blir snudd på ohanterlig för mig, så knöts ändå lite kontakter, som i sin tur födde tankar och idéer om samarbeten. Och det är ju en av grundtankarna med Fringen, att erbjuda en arena för möten och korsbefruktningar. Tusen tack för det Colm, Dominic, Frank, Magnus, Frida och alla alla alla andra hjältar där uppe i norra Småland.

Trots att mitt lönearbete gör mig till en tröttkörd och hålögd människa, har jag ändå det senaste året lyckats bibehålla en slags rutin med att skriva en timme varje morgon innan jobbet. Ett manus som kretsar kring tänder på ett eller annat sätt. Och vanmakt. Och beroende. Och tänder. Många tidiga mornar, och helt plötsligt lägger jag handen på de sista texterna till en ny diktsamling – Bam! Det känns konstigt. Både salt och sötma. När jag skriver så skriver jag bara liksom, men när det ska lämna tryggheten på hårddisken infinner sig ett bråddjup av tvivel på varenda ord. Nå, redan den 8 juli får jag tillfälle att testa några av dikterna, när jag läser jag på den nationella poesiscenen på Tranås at the Fringe. Det blir också andra gången i mitt liv som jag läser poesi från scen nykter (inshalla). Jag kan inte ens börja förklara hur jävla nervöst och fruktansvärt det kommer att kännas. Jag placerar handen på den glödheta plattan gång på gång, tänker att endera dagen kommer jag inte att bränna mig. Själva definitionen av galenskap.

 

hålet efter din kindtand

hålet efter din kindtand
rymmer en ärta, en tungspets
eller en smärre arbetsmarknadskonflikt

ett ytterst begränsat utrymme
för hunger, kärlek och lågintensiva krig

hålet efter din kindtand
är den tomma stolen
när du inte dyker upp på fackmötet
den här gången heller

hålet efter din kindtand
är en övergiven parkeringsficka
längs E22:an sent om natten
en plats där sjörapportens alla fyrar
samlas för att sakta slockna

Internationella kulturfestivalen Tranås at the Fringe 2021 har just gått av stapeln. I år förlagd i andra halvan av oktober. Jag var inbjuden att delta, och spenderade tre dagar med att ”teckna hellre än bra” vid ett bord i Kultiveras lokaler och på Restaurang Ban Thai där olika event hölls. I teckningsväg blev det en del trams och kladd, men även några skisser som eventuellt får äran att tuschas vad det lider.

Naturligtvis fick jag även mig en massa poesi, konst och samtal till livs dessa dagar. Stack ut tycker jag att poeten Jesper Lundby gjorde, med scennärvaro och slagkraftig poesi. Fristadsförfattaren Ali Thareb likaså, och inte minst Milica Denkovics fantastiska utställning ”The shapes of the books” på Eriksbergs museum (pågår till 22 november).

Onsdagen var dock höjdpunkten; en enda lång excess på tema punk. Arne Wickander presenterade, och läste stycken ur, sin senaste bok Den tionde punkaren. Jonas Ellerström samtalade om punkscenen då och nu med Magnus Grehn, och Peter Andersson höll ett lysande föredrag om svensk råpunk. På kvällen var det livemusik på Plan B, med poeten Joakim Becker & Bandet, med poesipunkbandet Unbearable Error, och inte minst en unik spelning med Tranås hardcore-stoltheter 16 blåsare utan hjärna, som gjorde sin första spelning på 17 år!

Allt som allt en supertrevlig vistelse. Som det alltid är på Fringen. Kvar lämnade jag en mapp med de skisser jag kläckte ur mig, och vem vet, kanske jag får chansen att fylla på den nästa år.

Stoppbiljett. Avstigning Tranås. Fritiof Nilsson Piratens tid i Tranås 1921-1931. Det är titeln utgiven av Kultivera produktion & Magnus Grehn förlag. 250 sidor fakta, nörderier, anekdoter, bilder, skrönor, analyser med mera om och kring Piratens havanden och görande i Tranås under ett decennium. En härlig kompott där jag har äran ett bidra med en handfull tuschteckningar av platser relaterade till Piratens tid i staden.

Beställ ditt exemplar från Litteraturcentrum!

Hösten har varit ett helvete. Så var det sagt. Allt kreativt har värkts fram, tvingats fram, krampats fram. Men vem har sagt att det ska vara lätt hela tiden. Med antabus i systemet och synapser i fullt kaos har jag trots allt sluggat ur mig lite av varje.

Sex av sju illustrationer till boken om Piraten är klara. Ett mycket pepp och utmanande uppdrag som inkluderat mängder av svordomar och en handfull avverkade suddgummin. Boken utkommer någon gång till våren.

Jag har även gjort två tuschillustrationer av ikoniska malmöbyggnader till Galleri Bajs, vilka i nuläget genererat +1200 kronor till Skånes stadsmissions arbete med hemlösa.

Mellan varven har jag också sakta och sansat bekantat mig med min tatueringsutrustning. Det är ett långsiktigt projekt att lära mig tatuera hyggligt bra, och tid lär behövas, det är fan inte enkelt.

 

I någon liten jävla skarv mellan allting annat händer det att jag öppnar ett prosamanus med arbetsnamnet ”10 rum”. Det händer också att jag öppnar ett poesimanus med arbetsnamnet ”Samtal med mina tänder”. När de väl är öppnade stirrar jag tomt på dem, och stänger sen ner skiten igen. Det får bli något att bråka med 2021.