Den enda formella kreativa utbildning jag har är två år på skrivarlinjen på Skurups Folkhögskola. Det var i slutet av 90-talet. I övrigt har jag tillskansat mig mina kulturella praktiska kunskaper och färdigheter via svett och envishet. Om det nu verkligen är kunskap och färdighet jag besitter? Det finns ju inga betyg eller högskolestämplar att bevisa detta. Allt jag har att luta mig mot, min enda måttstock, är vad jag åstadkommit stunden innan nu. Produktionen liksom. Som autodidakt är det katalogen som definierar mitt så kallade värde.
Enligt Wikipedia har autodidakt fler betydelser än bara ”självlärd”. Tack för det Wiki! Jag väljer att helt oblygt placera mig själv nära definitionen ”hög självmotivation samt strävan efter att inte bry sig om institutioner för att i stället kontrollera sitt eget öde”. Låter skitbra. Men det är samtidigt ett slags självbedrägeri. Det är svårt att kontrollera sitt eget öde på det kulturella och konstnärliga området utan ett visst samtycke eller gillande från just institutionerna. Det är de som sitter på stålarna. Och stålar är alltid en genväg till att förverkliga saker som en vill förverkliga.
Så, jag har ingen konstutbildning. Jag har inga stämplar. Och jag är lite av en självlögnare. Men jag har en idé! Jag har tusen idèer! Och en av dessa har jag nu sökt medel för hos Längmanska kulturfonden för att eventuellt kunna genomföra. Jag är allergisk mot begreppet ”projekt”, men i det här fallet kan jag inte komma på nåt bättre ord. Jag vill en utlandsresa och en utställning till hösten. Jag vill skriva om och teckna för mig okända byggnader, och samtidigt involvera främmande människor i processen. Och jag vill dokumentera allt detta för att i slutskedet kunna publicera en flerspråkig bokutgåva, där konst/arkitektur kontra lokala identiteter knyts ihop på ett absolut formidabelt vis. Jag ser det framför mig, det skulle kunna bli så jävla bra och fint och relevant.
Framgång föder framgång sägs det, och det ligger nog mycket i det. För att få tillgång till institutionernas stålar krävs inte sällan bara en formell utbildning, utan också en redan tidigare framgång att peka på. Är du väl inne så är du inne, typ. Och hur definieras ens framgång? Hur ska en definiera kvalitet? Och hur i helvete slår en sig ens in i det den där stipendiecirkusen när en passerat 50 med marginal? Som autodidakt. Det är några frågor som snurrar i mitt huvud när jag avrundar den här lördagskvällen med en ugnsplåt varma mackor. Och jag tänker också att jag borde sluta tänka. Bara göra, bara vara nöjd med vad jag åstadkommit hittills, och sluta drömma om större handlingsutrymme. Men faktum är att jag inte är nöjd. Jag är aldrig nöjd. Och jag vill så innerligt genomföra den här idén. Och jag tänker fortsätta banka på dörren till instutionernas kassavalv. Inte stående på knä, utan vilt fäktande och jobbigt krävande. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Oh darling fascist bully boy, give me some more money you bastard!
