I somras ansökte jag – i ett anfall av fullt utblommad hybris – om medlemskap i Sveriges Författarförbund. Efter några veckor fick jag en förfrågan om att skicka in två av mina böcker till invalsnämnden. Det var inte helt lätt att förstå vad de eftersökte: ”Invalsnämnden önskar läsa minst ett omfång av två verk som du har utgivit.” Omfång? Nå. Jag gav dem ett omfång och det blev tydligen rätt, för häromdagen fick jag beskedet att jag blivit invald i förbundet. Jag måste erkänna att jag finner begreppet ”invald” lite märkligt. Faktum är ju att det finns kriterier för medlemskapet, och uppfyller man dessa är det ju ”bara” att betala en ansenlig summa i avgift och inte mer med det. Men det låter trots allt förbannat fint. Invald! The chosen one!
Jag vet egentligen inte hur stor nytta jag kommer att ha av medlemskapet. Mitt skrivande är inte av den art att jag exempelvis behöver juridisk rådgivning kring arvodesfrågor och avtal. Inte ännu i alla fall… Men det ger mig däremot möjlighet att söka vistelsestipendier, delta i kurser och seminarier, och fritt inträde till Bokmässan. Ja, tidskriften Författaren ska jag visst få i brevlådan också. Men mest av allt fungerar nog invalet som en slags anabol steroid för självbilden, för att övertyga mig själv om att det jag gör faktiskt har bäring. Och för att pusha mig själv att fortsätta ta mitt skrivande mer seriöst. Ungefär så.