Samtal med mina tänder har fått sin första recension. Äntligen och Hurra. Den återfinns i Tidskriften Klass #3-2025 och är skriven av Henrik Johansson. Det är positiva tongångar tack och lov, och Johansson noterar bland annat dikternas placering i konkreta platser:
En särskilt vass blick för staden har han i alla fall. Ibland får jag för mig att hela poetens mun är en enda gapande metafor för Malmö, där trasiga tänder är entrén till trasiga kvartersbutiker.
Och det är ju faktiskt sant över lag, jag landar nästan alltid i platsen när jag skriver, och den platsen visar sig ofta vara mitt Malmö. Nästa år har jag bott här i 30 år – helt galet – men staden fortsätter att vara en slags obstinat gåta, en oförsonlig och råbarkad kuf jag aldrig riktigt kommer in på livet. Så jag lär nog fortsätta mina närmanden.
Frånvaro & lidande
När jag läser Samtal med mina tänder av Jonas Bengt Svensson funderar jag på om arbetarlitteraturens främsta ämne är frånvaro. Frånvaro av pengar, arbete, makt, privilegier, röst och, i Svenssons fall: frånvaron av tänder.
Detta är intressant, och stämmer nog i hög grad. Det är hålrummen som är centrala. Bristen på någonting, kaviteterna.Men varje hålrum bär förstås också på sin motsats, och där poesin berör t.ex frånvaron av makt kan det också föda tankar om att ta (tillbaka) makten, att höja sin röst. Men hey, jag är poet och fokuserar således mer på bristerna och lidandet.
Löjlig rädsla
Är det något jag fruktar i mitt skrivande är det att framstå som pretentiös och förmer. Möjligen en löjlig och obefogad rädsla, men inte desto mindre sann. Detta kan ibland resultera i övertydligt användande av t.ex svordomar, slang eller andra sökta markörer. Ett idiotiskt läge såklart, där det snart kan bli svårt att skilja på vad som verkligen är min röst, och vad som är uttryck för en osäkerhet. Därför blir jag extra glad över Johanssons sammanfattande rader:
Det är uppfriskande naket, fritt från posér och självbelåtenhet.
Förresten väldigt kul också att min diktsamling Jag hamras vaken av hundra tjälhål (Smockadoll 2018) får ett så grandiost omdöme i en bisats: ”smått fantastiska dikter om arbetet som bilburet tidningsbud.”
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva mer om detta, finns ingen poäng i att recensera en recension så att säga, det känns ju ganska fånigt. Jag nöjer mig med de delade citaten ovan och konstaterar tacksamt att boken tycks gå hem i stugorna.
PS. Vill du läsa recensionen i sin helhet, och dessutom massor av annan god läsning kring arbetalitteratur, rekomenderar jag att ta en prenumeration på Tidskriften Klass. Det är en välgärning i våra hårda tider av hårda porton och hårda bandage.