I söndags hölls ett intressant event på Garaget i Malmö, med olika festivalarrangörer i söder som fick berätta om sina erfarenheter. Representerade var Tranås at the Fringe (Colm Ó Ciarnáin, Dominic Williams, Magnus Grehn), Nature & Culture Poetry Filmfestival i Köpenhamn (Pablo Saborio), och Den internationella poesifestival i Jönköping (Anette Höglund). På plats fanns även Aleisa Ribalta Guzmán, redaktör/översättare på nättidskriften La Libélula Vaga, samt Ángela García, poet och engagerad i Världspoesidagen i Malmö. Det hela kan väl ses som en liten tjuvstart på Internationella Poesidagarna som i år genomför 18-23 mars, både i Malmö, Lund och Helsingborg.
På podiet sitter sju engagerade personer som rest från både här och där. Jag räknar in samma summa huvuden i publiken. Det känns verkligen tråkigt att inte fler har hittat hit. Å andra sidan kan ett mindre sällskap innebära ett intimare samtalsklimat. Trots inledande teknikstrul (obligatoriskt vid dylika arrangemang) leder moderator Jonas Ellerström samtalet med lyhördhet och genuint intresse. Hur görs urvalet av poeter och konstnärer till de olika festivalerna (jo, man snor hejvilt från varandra!). Vilka teman/nischer har de olika festivalerna? Vad betyder ett stort kulturevenemang för små städer som t.ex Tranås, och hur tacklar en mindre poesifilmfestival konkurrensen om publiken i en storstad som Köpenhamn?
Lasse Söderberg är förresten också på plats, lika charmant och underhållande som alltid. Med sina 91 år har han förstås på fötterna, inte minst med alla sina år som general för Internationella Poesidagarna i Malmö. Men även som poet och översättare. Eventet avslutas med att han, och de andra närvarande läser några av sina dikter. Jag måste säga att Magnus Grehn vinner på knock när han flirtar med staden vi befinner oss i, med dikten ”Jeanne d’Arc bor i Malmö” (från den punkdoftande splitsamlingen med Mikael Ekström: Gubbar med vagn):
(—) Hon färdas genom tid och rymd / har tröttnat på fjortonhundratalet. / Handlar på Ica Maxi, köper blommor / på Gustav Adolfs torg. (—)
Arrangemanget drar över tiden, såklart. Kultur kräver sin tid. Efteråt får jag den stora äran att guida de utomsocknes deltagarna till vattenhålen kring Möllevångstorget. Där blir det en liten sittning på Metro, ett etablissemang jag inte besökt sedan slutet av 90-talet. Då hette det Retro och musiker som Fjellis och Bosse Skoglund kunde dyka upp och sätta fyr på stället. Hursomhelst, jag går hem tidigt, men väldigt tillfreds med att ha fått i mig en dos kultursamtal, och att fått slänga lite käft med kreti och pleti. Gott så.