De senaste fyra åren har jag varje år på olika sätt deltagit vid Tranås At The Fringe. Som författare i residens, som inbäddad journalist/marknadsförare, som inbjuden poet vid uppläsningar, med utställningar – och som allmän slashas i kulisserna. Fringen 2020 blir jag dock hemma av personliga skäl, men slås ändå redan innan festivalstart av den inkluderande attityd som är dess signum.
På litteraturcentrum.nu publicerades nyligen en intervju som Frank Bergsten gjorde med mig i somras, och jag får anledning att känna mig lite märkvärdig. Och det är ju alltid skönt när en är lite nere och ur gängorna. Inte nog med detta. Det visar sig också att poeten Aleisa Ribalta Guzmán gjort sig omaket att översätta min dikt ”Badhotellet” till spanska, och att hon dessutom kommer att läsa den och några andra av mina dikter under festivalen. Det känns både hedrande och spännande. Första gången jag översätts till spanska vad jag kan erinra mig.
I min för tillfället avskärmade tillvaro arbetar jag även vidare med illustrationer till en kommande bok om Piratens tid i Tranås som beräknas utkomma till våren. Oavsett min situation eller geografiska plats är Tranås och alla dess kulturella hopkok med andra ord påtagligt levande och närvarande. Gott så.
Fick i dagarna en förfrågan från en god vän att teckna av en byggnad här i Malmö som betyder mycket för hen. Det är en byggnad jag själv sneglat på många gånger och som länge stått på mina vill-teckna-lista. Win-win alltså. Men det är samtidigt en helt annan press att teckna nåt åt en vän, än att göra det på uppdrag av en tidning el.dyl. Borde vara mer avslappnat och mindre press, men blir såklart tvärtom. Vänner ska en vårda. Då får en fan leverera. Första strecken ser iaf både raka, svarta och lovande ut…
Lindängens bibliotek har fattat grejen! Min senaste diktsamling exponerad på ”Senaste-nytt-hyllan” (en sanning med modifikation då boken utkom för ett år sedan, men ändå). Glad att det händer utan att jag själv stött på, bönat, bugat eller lismat för att så ska ske. Att boken öht stod där uppmärksammades av en vaken kamrat som hade vägarna förbi. Jag är ingen lobbyist, har svårt för att sälja mig själv, och blev därför extra glad att någon ville pusha för boken utifrån eget huvud. Extra kul att det är just Lindängen, som jag besöker titt som tätt via mitt jobb, men som jag även våldsgästar på andra små privata äventyr när andan faller på.
Elizabeth Torres, poet och konstnär, verksam i Köpenhamn, drivande Red Door Gallery & Magazine (med mera, med mera), efterfrågade bl.a. poesi via ljudfil till 
Den här dikten läste jag dock in på mobilen en sen kväll vid soffbordet, och lät Frank Zappa småputtra i bakgrunden. Dikten är en av få dikter jag skrivit direkt på engelska (publicerad i antologin ”Over Yonder”, Rufous Press, 2012).
Plötsligt, från ingenstans, typ åtta(!) månader efter utgivningsdatum, dök det upp en recensionsspalt av min senaste diktsamling Jag hamras vaken av hundra tjälhål (Smockadoll förlag, 2019) i Sydsvenskan igår. Kort men positiv. Och bättre sent än aldrig. Jag blev oerhört glad över Ann Lingebrandts läsning. Hon fångar precis det jag själv tror mig vilja/försöker förmedla och dela; klassperspektivet, och inslag av det där undertryckta skrattet som ryms – och alltid måste rymmas – i vanmaktens kölspår:
Chefredaktör för Populär Poesi, Peter Nyberg, tog i senaste numret av tidskriften tag i sysifosuppdraget att försöka skriva en samlad reflektion om poeter, konstnärer och annat löst kreativt folk som deltog i Fringefestivalen 2019. För att visa på bredden och mångfalden under festivalen. Jag är stolt att min senaste diktsamling omnämns, och dessutom i grymt positiva ordalag…
När jag var inviterad som residensförfattare i Tranås under tre veckor 2016 så hade jag skrivkramp och fet social ångest över att försätta mig i ett sammanhang med en massa främmande författare/konstnärer. Vad som efter ett tag fick min kreativitet att någorlunda klicka igen var att börja teckna istället för att skriva (och att hänga en sväng med finaste Anthony Jones). Jag gav mig ut och skissade platser/byggnader i staden som jag av olika anledningar fann väsentliga. När bilderna väl var på plats krävde de ord. Så det blev några rader till varje bild jag tecknat. Det utmynnade sedermera i en begränsad upplaga av häftat Tranås 7+7, med teckningar och dikter baserade på min vistelse i Tranås. Det vara en av de mest förlösande perioder jag varit med om. Och den känslan är nu alltså förevigad i en antologi. Fint som snus.
I lördags var det släppfest för pocketutgåvan av antologin Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Jag hade kanske några för många semesteröl innanför västen, och muckade gräl med mikrofonen (eller, snarare tvärtom). Publiken verkade dock uppskatta läsningen, och jag sålde dessutom samtliga fem exemplar jag hade med mig av 
Lagom till kulturfestivalen 
En vän fick tipptopp idé. Han öppnade en utställningslokal på sitt dass. Folk och fä kunde bidra med konstverk och allt blev till salu för